[sv. dial. tjafsa; av ljudhärmande ursprung l. sidoform till KÄFSAl. till TJABBA]
(vard.) pladdra; särsk. utvidgat: kivas l. käbbla om obetydligheter; stundom närmande sig l. övergående i bet.: krångla till ngt; jfr TJABBLA. LoW(1889). Mamsell tjafsar och tjatar för mycket, det är hela knuten, säger hon bistert. Oterdahl Borgarh. 87(1913). (Flickan) tjafsade högt och tydligt om att hon inte kunde hålla styr på sitt hår, för hon hade tvättat det i dag! SvD(A) 1933, nr 23, s. 6. Medan vi kivades .. hade dottern försvunnit in till sig. Hon hade ju vunnit så hon undrade .. varför vi satt där och tjafsade. ÖgCorr. 1 ⁄ 3 1971, s. 8. Hemberg tänker rationellt. Tjafsar inte. DN 7 ⁄ 1 1988, s. 18.
Avledn.: TJAFSIG, adj.2 som tjafsar; tramsig; äv. om ngt sakligt: omständlig l. krånglig. LoW(1889). En fasligt tjafsig tillställning, inte ens en ordentlig frukost. Sommarström Thackeray FåfM 1: 264(1917). Jag har alltid tyckt det var tjafsigt att dansa. Dopparedag. 1949, s. 19. Museet .. är imponerande till sin omfattning och på det stora hela föredömligt tidlöst och utan tjafsiga detaljer. SvD 6 ⁄ 2 1998, s. 45.
