[jfr t. tonika; av it. tonica, ton, substantiverad fem.-form av tonico, som avser ton, sannol. avledn. av tono, ton (av lat. tonus (se TON, sbst.2)) l. möjl. till gr. τονικός, som avser ton (se TONIC)]
mus. en diatonisk skalas första ton; äv. dels om tonarts grundton (se d. o. 1), dels (o. numera i sht) om på sådan ton uppbyggd treklang; förr äv. om tonikas tonart. Sånglära 21(1814). Ingen utvikning till dominanttonarten förekommer i hela choralen, som .. (hos Hæffner) håller sig inom toniken. Gnosspelius Choralfr. 14(1880). I såväl dur- som mollskalan benämnes den första (och åttonde) tonen tonika. Bergenson Mus. 23(1903). Huvudklangen kallas tonikan och är den på grundtonen uppbyggda treklangen. Moberg TonkHVäst. 2: 51(1935).
Ssgr (mus.): A: TONIKA-ACKORD. (tonika- 1878 osv. tonike- 1839) ackord på tonarts tonika; jfr -treklang. 3Saml. 5: 162(1839). Molltonartens tonikaackord i sin helhet innefattar och uttrycker det negatift harmoniska (den sköna sorgen). Fröberg Harm. 65(1878). —
