TONISK tω4nisk l. to4n-, adj.2; adv. -T.
Etymologi
[jfr nor. tonisk, t. tonisch; av fr. tonique l. nylat. tonicus, av gr. τονικός, som kan spänna (se TONIC). — Jfr TONISERA]
1) med. som avser l. hör samman med tonus; äv. pregnant: (intensivt l. varaktigt) sammandragen l. spänd, särsk. (o. motsatt: klonisk) i uttr. tonisk kramp, om av stelhet åtföljd ihållande muskelkramp. Thorild (SVS) 1: 300 (1778). Många påstå ännu, att spasm och konvulsion, tonisk och klonisk kramp ej äro qvalitativt, blott qvantitativt olika. Frey 1841, s. 65. Kramp i hals- och skuldermusklerna. Sådan är sällsynt, men kan af reumatisk orsak förekomma i tonisk form uti både den ena och andra muskeln. Wretlind Läk. 9–10: 226 (1902). Dessa trådar (från hjärnstammen) äro toniskt aktiva. Bergstrand SvLäkS 308 (1958).
2) (i fackspr.) om (verkan hos) födoämne l. läkemedel o. d.: som (enl. ä. medicinsk uppfattning ansågs l. fortfarande) anses återställa l. öka fastheten l. spänningen hos organisk fiber; äv. allmännare: stärkande l. styrkande l. uppiggande. Möller PrincBot. 7 (1755). (Barkbrödet) är till sin verkan föga närande, men toniskt eller sammandragande. Bergman VSmSkr. 270 (c. 1825). Bland toniska preparat som Hoffman själv uppfunnit .. kvarlever alltjämt de bekanta ”Hoffmans droppar”, bestående till tre delar av sprit och en del av eter. Fåhræus LäkH 2: 241 (1946).
SAOB
