1) som går upp i l. som slutar i en topp, spetsig (se d. o. II 1 b); som är formad som en topp, toppformad, konformig. På Fångö Landet står itt Toppot Tråä på itt högdt Berg. Månsson Siöb. 60(1644). Skornas toppiga klackar gjorde hela kroppsställningen något framåtlutad. Edgren Lifv. 1: 18(1883). Stort vackert toppigt äpple af god smak. PrisförtAlnarpsTrädg. 1891, s. 1. På .. plåtar uppläggas med skedar af smeten toppiga kakor. HemKokb. 314(1903). På somliga af .. (porträtten av K. XII) har hufvudet fått en något smal och toppig, uppåt liksom tillspetsad form. SDS 1917, nr 246, s. 8. På ömse sidor om huvudbyggnaden stodo två paviljonger med toppiga, röda tak. SvD 24 ⁄ 2 1935, Bil. s. 1. En ung soldat med rött hår och toppig huva. Strömholm Fält. 286(1977).
2) med (en yta full med) toppar; i sht om sjö(gång) l. berg o. d.; äv. ss. adv.; särsk. ss. senare led i ssgr: som har sådan(a) l. sådan(a) topp(ar). Om vattendjupet icke medgifver vågen att röra sig normalt, uppstår en toppig, brant och oregelbunden sjö, som våldsamt bryter sig. Frykholm Ångm. 273(1881). Bergen .. teckna sig i aftonbelysningen toppigt, trekantigt skarpa. Centerwall Hellas 24(1888). Den axprydda grödan står toppig. Andersson Antol. 198(1909). (Regnet) piskar vattnet toppigt och smattrar ursinnigt mot berget. Wedberg Lagstil 85(1928). Toppiga fjäll i bakgrunden. Jersild BabH 261(1978). — jfr GRÖN-, RUND-, RÖD-, SKARP-, SPETS-TOPPIG.
Avledn.: TOPPIGHET, r. l. f. till 1: egenskapen att vara toppig. Man skiljer (frukten från andra) .. lättast på dess toppighet. Eneroth Pom. 2: 96(1866). Hans skalle hade en toppighet som skickade ut en bild av enfald. Ahlin Glömsk. 296(1954).
SAOB
