TOSSA tos3a2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
(vard.) nedsättande, om kvinna som beter sig l. handlar l. talar på ett dumt l. enfaldigt sätt, toka; ofta i skämts. l. förtroligt tilltal; jfr TOSA, sbst., TOSSE, sbst.3 The störte mig therned, som en förachtlig tosza. Kolmodin QvSp. 1: 516 (1732). Fäll dina ögon och skäms nu din tåssa; / Komma på Baler och intet ha skor! Bellman (BellmS) 1: 217 (c. 1771, 1790). Långa, rangliga, fräkniga, uppnästa små tossor. Gullberg RomVästf. 35 (1880). Hon bar sig sannerligen åt som en tossa eller en berusad. Lidman TGSilfverst. 251 (1910). Hur kunde du vara en sån fårskallig liten tossa(?). Hammar Wodehouse NärÖg. 124 (1941). — jfr FLICK-, HOPPE-, SLARV-TOSSA.
Ssg (numera bl. tillf.): TOSS-UNGE. flickunge; barnunge. Kellgren (SVS) 6: 185 (1788). Låt ingen se eller läsa mina bref – om ej Mamma el. Pappa – således ej Karin el. någon annan Tåssunge, hör du det, min lilla Unge. Tullberg Bibl. 29 (1835).
Avledn. (numera bl. tillf.): TOSSAKTIG, adj. som liknar l. erinrar om en tossa; som beter sig osv. dumt l. enfaldigt. Många våra .. stora snillens förnämt tossaktiga tillbud – at taga an en myndighet, och tvinga sig up til en höghet, som Naturen icke gifvit dem. Thorild (SVS) 3: 72 (1791). Cannelin (1921).
Avledn. (numera bl. tillf.): tossaktighet, r. l. f. En sådan förskämd människa, som, änskönt hon är en bond-lunsa .. likwäl wisar dumhet och näswis tåszaktighet uti alla de nödwändigaste syslor, som ärfordras uti en ordentelig hushållning. Posten 1768, s. 356. Cannelin (1921).
Anm. Orden lag-tossa, rim-tossa o. rim-toss-unge, använda i vitter 1700-talstext, kan hänföras till TOSSA, sbst.1 l. sbst.2
