TOSSA tos3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (IErici Colerus 1: 262(c. 1645) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. tosse, Gyllenius Diar. 275(c. 1670), Œdman Bahusl. 46(1746)); förr äv. TOSSE, sbst.1, m.; anträffat bl. i pl. -ar (RelCur. 268(1682)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(tossa (-å-) 1640 osv. tosser (-å-), pl. c. 1670–1746. tussa 1725–c. 1815 (: Skrubbtussa). tådza 1652. tåssar, pl. 1682)
Etymologi
[jfr sv. dial. tossa, tussa; jfr ä. d. tudse, todze (totse), taadze, d. tudse, paddan Bufo vulgaris, tjock o. trög person; expressiv, hypokoristisk bildn. med bet.: något (runt o.) klumpigt; jfr fvn. toddi, (ull)tott, litet stycke, nisl. tuddi, halvvuxen tjur, plump person, feng. tádige, tadde (varav eng. toad), padda. — Jfr SKRUBBTUSSA]
(numera mindre br.) padda; (stor) groda; förr stundom i inskränktare anv., om vissa arter av grodor, motsatt: ”klossa” (se d. o. 2) l. ”frö” (se FRÖ, sbst.2); äv. i jämförelse l. bildl., om person (jfr TOSSA, sbst.1).Linc. K 1 a(1640). Hon hade .. skiält H(ustru) Susannæ för en hynda, Tådza .. hoora. VRP 1652, s. 710. Sent om quällerna haffva .. fröder och Tåsser låtet och skält som om wååren. Gyllenius Diar. 275(c. 1670). Groder äro af åtskilligt slag. Här äro padder, kloszer och Toszer, endel uphålla sig i Träsk och Moraszer. Œdman Bahusl. 46(1746). Wendla och Lovisa .. begge grofva och stora tossor. Topelius Dagb. 4: 156(1839). De (satte) sig glada och pillerögda på farstukvisten och gjorde sina fruntimmer rådlösa med den farhågan, att de fått i sig tossor och ormslån under sömnen. Spong Tavl. 335(1946). — jfr HOPPE-TOSSA.
-HJÄRTA. padd- l. grodhjärta. Läg thena ört med ett Tåssehierta .. och effter en liten tidh skola alla gårdsens hundar församlas tit. Linné Örtabok 125(1725).
SAOB
