TREMULATION trem1ulaʃω4n l. tre1m-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. tremulation; vbalsbst. till mlat. tremulare (se TREMULERA)]
(numera bl. tillf.) dallring, vibration; förr särsk. i fråga om luften vid ljudets l. ljusets fortplantning. Polhem Brev 77 (1711). Som Sonus eller liudet består uti Vädrets Tremulationer ock fiädrande kraft .. så har Physiquen påståt at vara härskarinna öfver Musiquen. Vallerius PVetA 1744, s. 10. (Enl. Swedenborg har) all materia sin grund i rörelse, tremulationer, och den allra första partikeln måste ha åstadkommits av en vibration i det infinita. DN 26 ⁄ 11 1999, s. B5.
