[av t. triglyph l. fr. triglyphe, av lat. triglyphus, av gr. τρίγλυφος, triglyf, äv. adj.: trekluven, som har tre inskärningar, till TRI-o. γλυφή, inskärning, inristning, till γλύφειν, skära ut, inrista, till den rot som äv. föreligger i KLYVA, v.2 — Jfr DIGLYF]
konstvet. o. byggn. i antik l. antikiserande arkitektur, om var o. en av de (mellan metoperna) i en dorisk fris anbragta fyrkantiga plattor (l. stöttor l. bjälkhuvuden) vilka medelst två lodräta räfflor l. inskärningar delas i tre jämnstora fält; äv. om konsol med sådana räfflor. Den Doriska (ordningen) igenkiännes på triglypherne. König Mec. 68(1752). Hufwudbjelken .. uppbär .. (i klassisk arkitektur) frisen, som består af twärbjelkarnas hufwuden (triglypher) och deras mellanrum (metoper). Ljunggren Est. 1: 182(1856). Öfver arkitraven höja sig .. korta, rätvinkliga stöttor, hvilka på midten hafva tvenne hela och på hörnen tvenne halfva, skarpt inskurna reflor och deraf bära namnet triglyfer (treskårar). Eichhorn KonstH 2(1881). Triglyfer användas .. såsom konsoler (i empirestilen). Wrangel ByggnH 38(1904). Triglyfer anses av vissa forskare vara reminiscenser av bjälkändar i äldre grekisk träarkitektur. NE(1995).
Ssg (konstvet. o. byggn.): TRIGLYF-FRIS. om (för den doriska kolonnordningen karaktäristisk) fris (se fris, sbst.3 1) som består av omväxlande metoper o. triglyfer. Sydow Lübke 96(1867). Den undre våningen har öppna arkader, hvilande på murpelare och doriska halfkolonner, som uppbära en triglyffris. Laurin Konsth. 264(1900).
