DIGLYF digly4f (-y´f Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrifvet diglyph)
Etymologi
[jfr t. o. eng. diglyph, fr. diglyphe, it. diglifo; bildadt (väl urspr. i fr. l. it.) efter mönster af TRIGLYFo. dess motsvarigheter, af gr. δίγλυφος, adj., som har två inskärningar l. urhålkningar, af δι-, dubbel- (se DI-), o. γλύφειν, ingräfva, urhålka (jfr TRIGLYFo. HIEROGLYFsamt KLYFVA o. KLÖF). — Dekorationsformen i fråga skall först hafva användts af italienaren Vignola († 1573)]
arkit. benämning på ett dekorativt led i en fris o. d. hvilket är en modifikation af den vanliga triglyfen o. utmärker sig därigenom att urgröpningarna på sidokanterna saknas, så att blott de tvenne urgröpningarna på plattans midt återstå. Pfeiffer(1837). Dalin(1850). Wenström o. Jeurling(1891).
