SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIGLYF digly4f (-y´f Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrifvet diglyph)
Etymologi
[jfr t. o. eng. diglyph, fr. diglyphe, it. diglifo; bildadt (väl urspr. i fr. l. it.) efter mönster af TRIGLYF o. dess motsvarigheter, af gr. δίγλυφος, adj., som har två inskärningar l. urhålkningar, af δι-, dubbel- (se DI-), o. γλύφειν, ingräfva, urhålka (jfr TRIGLYF o. HIEROGLYF samt KLYFVA o. KLÖF). — Dekorationsformen i fråga skall först hafva användts af italienaren Vignola (1573)]
arkit. benämning på ett dekorativt led i en fris o. d. hvilket är en modifikation af den vanliga triglyfen o. utmärker sig därigenom att urgröpningarna på sidokanterna saknas, så att blott de tvenne urgröpningarna på plattans midt återstå. Pfeiffer (1837). Dalin (1850). Wenström o. Jeurling (1891).
Spoiler title
Spoiler content