[jfr t. triskel, triskele, eng. triskele, fr. triskell, triskel; av gr. τρι- (se TRI-) o. σκέλος, ben, till den rot som äv. föreligger i SKÄLG; med avs. på formen triskelon, jfr eng. triskelion]
om (ss. symboliskt tecken l. ornament använd) figur bestående av tre likformiga, från en o. samma punkt utgående vinkelställda l. böjda linjer (mer l. mindre påminnande om vid knäna böjda ben). AntT XIV. 2: 35(1895). Orneringen består av 3 omkring mittpunkten grupperade djur, vilkas kroppar bilda en triskele. AntT XXII. 4: 37(1919). Müllers uppfattning att hakkorset liksom triskelen är tecken för ett ständigt kretslopp, snarast för solens. 2VittAH 35: 143(1927). På bilden håller eleverna upp en flagga med en så kallad triskele, en av nynazisternas mest välkända symboler. GbgP 19 ⁄ 11 1997, s. 6.
SAOB
