TRITURATION tri1turaʃω4n l. trit1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. trituration; av senlat. trituratio (gen. -ōnis), tröskning, till p. pf.-stammen av triturare, tröska, av lat. tritura, tröskning, gnuggning, nötning, till p. pf.-stammen av terere, tröska, gnugga, nöta (se TRÖSKA, v.)]
(i fackspr.) pulvrisering (av fast kropp) gm rivning l. malning o. d.; äv.: uppblandning (av fasta kroppar l. fast kropp o. vätska) under samtidig rivning osv.; särsk. (o. numera bl., farm.) i fråga om beredning av läkemedel. Wallerius ChemPhys. 1: 71 (1759). Att man genom trituration och gnidning, med vattens tillhjelp, kan ur alla vegetativa kroppar bekomma Essentiela salter, visar (osv.). Wallerius Åkerbr. 21 (1761). Trituration .. (dvs.) en läkemedelsberedning där fasta läkemedelsformer genom rivning blandas med annat ämne. Lindskog o. Zetterberg (1975).
