TRIUMFATOR tri1umfa3tor2, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -n; pl. -er trium1fatω4rer l. tri1um-.
Etymologi
[jfr t., eng. triumphator, fr. triomphateur; av lat. triumphator, vbalsbst. till triumphare (se TRIUMFERA). — Jfr TRIUMFATORISK]
person som triumferat l. triumferar, segerherre; särsk. dels i fråga om förh. i antikens Rom: fältherre som intågar i triumf(tåg), dels i fråga om idrottstävling: vinnare, (stor)segrare. Triumphatorn (i Rom) wardt satt på en förgyld Wagn, som drogs af fyra sniöhwita Hästar, hafwandes på Hufwudet en Lager-Krants med Guld utzirad. Bliberg Acerra 286 (1737). Fältherren .. uppväckte genom sina bedrifter en så stor fröjd i Peking, att honom gafs att hålla ett intåg, likt en triumfators. Almqvist MennSaga 253 (1839). Fall ned och tillbed måleriets triumfator! Strindberg FöreRödaR 162 (1876). Nordenskiölds Vegafärd hade väckt hela världens beundran och jag hade själv som femtonåring bevittnat triumfatorns hemkomst till Stockholm. Hedin StormKung. 1: 132 (1950). Magnus Larsson, triumfator i Münchens ATP-turnering nyligen, tvingades ge upp matchen mot italienaren .. på grund av en ljumskskada. DN 13 ⁄ 5 1992, s. D11.
