publicerad: 2009
TRÄTA trä3ta2, förr äv. TRÄTTA, v. -er, trätte trät3e2, trätt trät4, trätt trät4, äv. (numera föga br.) -ade, -at l. -it (imper. trät (-tt) Syr. 8: 1 (öv. 1536) osv.; träta Martinson KärlekKr. 85 (1947). — ipf. trätade UppsDP 29 ⁄ 7 1602, Arbetet 1907, nr 219, Bil. s. 13; trätte OPetri Tb. 7 (1524) osv. — sup. trätat (-tt-) ÅngermDomb. 17 ⁄ 10 1636, fol. 114, Petersson KexsundSl. 141 (cit. fr. 1727); trätit (-tt-) ÄARäfst 78 (1596), Martinson ArméHor. 72 (1942); trätt OPetri Tb. 8 (1524) osv.); äv. (numera bl. tillf.) TRÄTAS trä3tas2, v. dep. -es l. -s, trättes trät3es2, trätts trät4s. vbalsbst. -AN (numera mindre br., Östergren (1963)), -ANDE, -ERI (†, Murbeck CatArb. 6: 207 (c. 1750), Lagerbring 1Hist. 4: 524 (1783)), -NING (numera bl. tillf., BtFinlH 2: 16 (1538: roo trettning) osv.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (numera bl. tillf., Syr. 37: 11 (öv. 1536: medträtersko), Ekblad 194 (”195”) (1764)).
Ordformer
(tret- (-th-) c. 1550–c. 1620. trett- 1526–1706. trette, ipf. (-tth-) 1545–1589. trät- (-ää-, -æ-, -th-) 1525 osv. trätt- (-tth-) 1536–1677. trätte, ipf. (-æ-) 1524 osv. -a (-e) 1524 osv. -as 1706 osv.)
Etymologi
[fsv. thræta, þrætta; motsv. fd. thræt(t)æ (d. trætte), fvn. þræt(t)a (nor. trette); till fsv. þra, sätta sig emot, motsäga, trotsa, till TRÅ, adj.2, l. möjl. identiskt med TRÅ, v.1; formen trätta trol. utlöst ur ipf. trätte l. p. pf. trätt. — Jfr TRÄTA, sbst., TRÄTSE]
1) (mer l. mindre grälande (se GRÄLA I 3)) ge uttryck åt oenighet l. skiljaktighet(er) l. tvista (om ngt sinsemellan (se a) l. med ngn (se b)); gräla (se d. o. I 2), kiva(s); äv.: gnata o. d. (se c); jfr TRÄTA, sbst. 1 b. — jfr SMÅ-, STOR-TRÄTA o. RÅ-TRÄTNING m. fl.
a) i reciprok anv.; äv. dels i opers. pass. (utan bestämd avgränsning från b), dels ss. dep. (se β). Køpswene(n) och qwi(n)noner om maltet trætte skwle haffwa halffwan skaden baadhe. OPetri Tb. 7 (1524). Den tijdh Hylsthorst och Möller voro trätande medh hvar andre. RP 5: 101 (1635). (Det intygades att makarna) förliden böndagsafton gruweligen sinsemellan swurit och trätat. Petersson KexsundSl. 141 (cit. fr. 1727). Det är i England, hwarest partierne så häftigt träta sig emellan. Posten 1769, s. 386. Det köptes och såldes, trätades och svors. Fröding ESkr. 2: 35 (1891). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. När tuå tiuffuar begynna trätta, så får bonden sin koo igen. SvOrds. B 7 a (1604). Dhet wåller sällan en, at twå träta. Grubb 359 (1665). När två träta, får den tredje rätt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (numera bl. tillf.) ss. dep.; jfr b. Enär han .. till Pippingens gränd kommit har han .. jämwähl hördt at de trättes. ConsAcAboP 10: 372 (1713). Kvinnorna bågnade i ryggen, grånade i hull och hår .. men trättes alltfort. Lundegård DrMarg. 2: 8 (1906).
b) i icke reciprok anv., särsk. i uttr. träta med ngn; i sht förr äv. ss. dep. (jfr a β); ngn gg äv. tr., dels i slutet, dels i den särsk. förb. TRÄTA MOT; jfr a, c. Then ena brodhren tretter medh then andra, och ther til in för the otrooghna. 1Kor. 6: 6 (NT 1526). Man får intet trääta medh Faar och Moor. Grubb 508 (1665). Altså kunde .. (skyterna) intet wara de samma .. hwilka trätte med de Ægyptier om åldren och wunno att de woro de äldsta. Rudbeck D. Ä. Atl. 1: 439 (1679). Skräddaren trättes med sin käring. Wranér BrokBild. 4 (1889). Hon hade trätit i statfarsturna med upplandsfruntimren tillräckligt. Lo-Johansson Stat. 2: 160 (1937). — särsk. (numera bl. tillf.) tr., i sådana uttr. som träta ngn l. ngt sådan l. sådan; äv. med refl. obj., särsk. i (det äv. med huvudtrycket på till uttalade) uttr. träta sig till ngt. Efter ingen kan träta sigh till sådanne privilegia, som een önskar. RP 6: 474 (1636). Träta någon öfverända. Landsm. II. 2: 91 (1880). Ingen slags uppgörelse var tänkbar med henne, hela affären skulle trätas sönder. Dahlbäck Åb. 88 (1914).
c) (numera bl. mera tillf.) allmännare, i fråga om att endast en part ger uttryck för missnöje l. förtrytelse l. harm o. d.: gräla (se d. o. I 3) l. gnata l. klaga; särsk. (o. numera företrädesvis) i uttr. träta på ngn, klandra l. klaga på ngn, i sht förr äv. träta på l. över ngt, klaga på l. beklaga sig över ngt; i vissa ä. språkprov svårt att skilja från b. Herren .. trätter icke til ewigh tijdh, och wredhgas icke ewinnerligha. Psalt. 103: 9 (Bib. 1541). Hwar så kan henda, at the (på hospitalet boende) icke daghligha warda så spijsadhe, som ordningen håller .. skola the icke derföre träta på maatmodhren. Rudbeckius Kyrkiost. 58 (c. 1635). Söta mor, som alltid träter på sin uppnäsa. MoB 2: 47 (1792). Om du träter på mig för lätja, så har du ganska rätt, men också ganska orätt. BrefNSkolH 334 (1811). Ett år tidigare har husmödrarna trätt över margarinköerna. SvD(B) 1943, nr 96, s. 9.
Särsk. förb. (till 1 b): TRÄTA MOT10 4 l. EMOT04. gm l. under trätande säga emot l. bestrida (ngt); äv. dels med avs. på det svar man ger, dels abs. Intet sågo the henne, h. Sigrid suara och träta moot. Murenius AV 587 (1666). Logica Eristica, eller .. den konsten, som(m) lär huru man kan träta mot och med om alting. Lagerbring HistLit. 357 (1748). Emedan wi .. ännu klarliga se, at ingen ting med eftergifwenhet står til at winna hos dem, utan at de fara ju längre des mera fort at träta emot den rätta läran. Borg Luther 1: 511 (1753). —
TRÄTA SIG FRAM10 0 4. (numera bl. tillf.) till 1 b slutet: gm trätande ta sig fram. De (övergivna barnen) födas nu imedlertid i arresten, tils man hinner träta sig fram om deras emottagande. HH XXXII. 2: 265 (1784). —
Avledn. (Anm. Se äv. de under träta, sbst. anförda avledn.): TRÄTARE, m. ⁄ ⁄ ig. till 1: (mans)person som (ofta l. gärna) träter. Jes. 49: 25 (Bib. 1541). Alle groffue och uppenbare Syndare, som ähra .. försmädare emoot Gud och Människior, oförsonlige trättare och andre. KyrkohÅ 1938, s. 229 (1644). jfr skol-trätare. —
TRÄTEN, adj. [fsv. thrättin, envis, halsstarrig] (†)
1) till 1, = trätse. Han hade förlikt tvänne som voro trätne om tjufveri. NoraskogArk. 5: 238 (1672).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content