[fsv. tröster; jfr fd., ä. d. trøst, fvn. traustr (nyisl. traustur), fht. gitrōst, ä. t. getrost (t. getrost, adv.); till TRÖST, sbst.]
(† utom i slutet) motsv. TRÖST, sbst. 1, om person l. sinnelag o. d.: frimodig, dristig, oförfärad; förtröstansfull, tillitsfull; äv. dels motsv. TRÖST, sbst. 3(med bestämning i form av att-sats): som tröstar sig med l. finner tröst i (ngt), dels om ngt sakligt: pålitlig, tillförlitlig; särsk. ss. predikatsfyllnad l. adv. Then rettferdige är tröster såso(m) it vngt leyon. SalOrdspr. 28: 1(öv. 1536). Hwar j förnimme kunne, att ijsen jngelunde skall wara så tröst, att man tor wåge folcket ther öffwer Wäter. G1R 15: 62(1543). Af .. (Guds) hielp och bijståndh äro the tröste och frijmodige. Rudbeckius KonReg. 425(1619). Hans hierta är tröst. Swedberg Schibb. 392(1716). (Hon) frågar helt tröst: ”kan du vill du ge bort din bok?”. Bremer Brev 1: 216(1832). Jag är tröst att jag är barnlös, ty i afton skulle jag annars minnas de stupade söner, som inte kunde stödja min darrande arm. Heidenstam Karol. 2: 347(1898). — jfr MISS-TRÖST. — särsk. [jfr ä. t. sei getrost] (numera bl. ngn gg i bibelpåverkat spr.) i uttr. var tröst, var förtröstansfull l. vid gott mod. Waren tröste, och widh gott moodh. 5Mos. 31: 6(Bib. 1541). Var tröst, min syster sade han; hon säger han är utom fara. Chenon Heywood 2: 75(1773). Varen tröst och stilla blifven, / I som sörjen I som klagen. Melin Dikt. 2: 78(1904). SAOL(2006; angivet ss. ålderdomligt).
