TUBA tɯ3ba2 (med akut accent LoW(1911)), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t., eng. tuba; av lat. tuba, (krigs)trumpet, rör; samhörigt med tubus (se TUB). — Jfr TUBAIST, TUBAR-]
1) förhållandevis stort bleckblåsinstrument med i flera slingor böjt tonrör o. vid mynningstratt (ofta riktad snett uppåt vid spelandet) samt försett med 4–6 ventiler; äv. (om antika romerska förh.) om rak signaltrumpet; äv. bildl. Tuban var nyputsad. MoB 8: 147(c. 1780; bildl.). Det lallowaiska brefwet från Dresden var den sista efterklangen af den polemiska tuban, som ännu ljöd i mitt öra från Sveriges nyss lemnade stränder. Atterbom Minn. 540(1818). När .. (de) vid tubornas klang föra härbannet till storm. Quennerstedt Ögonblicksb. 24(1894). Precis när man andades ut och trodde att musiken stannat i tubans trygga lunkande, tog en vansinnig trumpet över och hela gruppen skenade i väg med klarinettens spräckta drillar på toppen. DN 14 ⁄ 6 1998, s. B6. — jfr BAS-, SAX-, TENOR-TUBA.
2) mus. tenor (se d. o. II 1). Den enklaste tänkbara formen av sång är recitation på en bestämd ton, s. k. tuba. Hellerström Liturg. 200(1932). I alla psalmtonerna bör tuban sjungas på lika tonhöjd (a eller b). Hellerström Liturg. 334(1932). NE 18: 170(1995).
3) anat. om rörformigt kroppsorgan, särsk. dels [jfr lat. tuba Eustachii, tuba auditiva]: örontrumpet, dels [jfr lat. tuba uterina]: äggledare; jfr TRUMPET 2 a, c, TUBAR-. Hygiea 1869, s. 481. Tubar-förträngning .. orsakas (vanligast) af (öron)katarrh i tubans egen slemhinna. LbKir. 2: 124(1922).
SAOB
