SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TUMLING, äv. TUMLINGE, om sak r. l. m., om djur m. l. f. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tomling 18051889. tomlinge 17461807. tomlingen, sg. best. 17831789. tumling (-mm-) c. 17001785. tymling c. 16351684)
Etymologi
[fsv. þumlinger; jfr d., nor. tomling, fvn. þumlungr; jfr äv. mlt. dǖmelinc, t. däumling; avledn. av TUMME]
(†)
1) (†) tumme (se d. o. 1). Schroderus Dict. 73 (c. 1635). När en soldat swär sigh til någon Fahna, sker thet, näst Tumlingen, medh the twenne främste fingrens på högra handen vphöijande. Isogæus Segersk. 655 (c. 1700).
2) (†) i oeg. l. utvidgad anv. av 1, dels om tumtuta, dels om den för tumme avsedda delen på en handske l. vante (anträffat bl. i ssgn HANDSKE-TUMLING); jfr TUMME 2 b. Dähnert 38 (1746). (T.) Däumling .. (sv.) en tummling eller tudde af lärft eller läder at linda omkring en sårad tumma. Lind 1: 520 (1749).
3) (†) ss. beteckning för mycket liten fågel; jfr TUMMELITEN 2; särsk. dels om Troglodytes troglodytes Lin., gärdsmyg, dels om Parus palustris Lin., entita. (Lat.) Parus palustris .. (sv.) Entita, Tomlinge. Linné Fauna nr 242 (1746). SvTyHlex. (1851; om gärdsmyg). Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content