SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TUMMELITEN tu1meli3ten2, om person m. ⁄ ⁄ ig., om fågel r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. (†) -liter SKN 1841, s. 24; -litnar Vi 1954, nr 2, s. 12.
Ordformer
(tum- 1771. tumme- 1807 osv.)
Etymologi
[liksom d. tommeliden, nor. tommeliten eg. namnet på en figur (liten som en tumme) i en folksaga (första gången utg. i Sv. 1776); ssg av TUMME o. LITEN]
1) eg. ss. namn på en mycket liten sagofigur, om mycket småväxt person; äv. nedsättande, om obetydlig person. Den långe sade, det Deutrias war en ömkelig Tumliten, en liten Krabba. Weise 2: 27 (1771). Herr Xavier Marmier war också en Tumme-Liten, dock med den skilnad att han trodde sig wara en Lunkentus. SKN 1841, s. 24. Det var en liten pyssling, / kokett och graciös, / en tummelitens syssling, / en liten lustig tös. Fröding Guit. 179 (1891).
2) (numera föga br.) ss. beteckning för mycket liten fågel; jfr TUMLING 3; särsk. dels om Troglodytes troglodytes Lin., gärdsmyg, dels om Regulus regulus Lin., kungsfågel. Gravander Buffon 4: 68 (1807; om gärdsmyg). Gultoppade Kungsfogeln, eller Tummeliten. 1Brehm 2: 59 (1875). Vi 1954, nr 2, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content