TUTA tɯ3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.), -NING (†, Klint(1906)); -ARE (i ssgn SOLO-TUTARE).
Etymologi
[trol. av d. tude, dricka sprit, supa, av lt. enen tuten, ta en styrketår, eg. samma ord som lt. (o. t.) tuten, blåsa (i instrument) (se TUTA, v.1). — Jfr TUTING]
(vard.) dricka alkoholhaltig dryck (särsk. tuting); supa; äv. med obj. betecknande drycken. Lagerkrönta sitta der poeter / Gladt och tuta med Apollo sjelf. Sehlstedt 2: 79(1857, 1862). Fullbordat korrekturläsning å O. Jonssons broschyr, hvarpå vi tutade å Rydberg o. sexade å Du Nord. Johansson Dagb. 4: 79(1896). I sanningens namn blev vi allt yvigare och benägna för genvägar i matlagningen eftersom vi tutade glögg oavbrutet. Mazetti GrabbGrav. 131(2000). — jfr SMÅ-TUTA.
SAOB
