[fsv. tygh, vittne, vittnesbörd; jfr mht. ziuc, vittnesbörd, bevis; av mlt. tǖch, vittne, vittnesbörd, bevismaterial, besläktat med (l. möjl. samma ord som) TYG, sbst.1 — Jfr BETYG, TYGA, v.5]
(†) vittnesmål l. vittnesbörd; bevis l. bevisning; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med dels vittne, dels skäl (se SKÄL, sbst.4 16 a); äv. om person som vittnar, vittne. Sa(m)ma dagh kom .. hans nagel och wille gaa sÿn lag, men ha(n)s trætebrod(er) iørien lakensnid(er) wille th(et) eÿ tilstædie ty ha(n) sagde sich haffwa tÿg emot ho(nom) som waare werneke arending oc asmus peni(n)g. OPetri Tb. 34(1524). (Det) måste wara et stort under, aldenstund du hafwer uti Liturgia så mång tyg och bewis til det Påfwiska Mäszo offrandet. Raimundius HistLiturg. 66(i handl. fr. 1588). Cristopher slogh till honom försth, endock Hä(n)drick hade icke vijdare någott vittne och tygh där opå, att Cristopher slogh honom försth. 3SthmTb. 12: 234(1620). Tu skalt eij medh falsk tygh vmgåå; / Och eij tin nästa liuga på. Ps. 1695, 1: 9.
SAOB
