TYSTA tys3ta2, r. l. f.; best. -an. Anm. Den oblika formen i sg. obest. tysto används ännu i uttr. i tysto.
motsv. TYST, adj.2: frånvaro av ljud, förhållandet att ingen talar l. att inget ljud hörs, tystnad; särsk. (o. numera bl.) mer l. mindre bildl., i uttr. i tysto, i obemärkthet l. skymundan, i tysthet. Paulus .. teeknadhe till folkit medh hande(n)ne, och wort en stoor tysta. Apg. 21: 40 (NT 1526). Så snart Konungen sig nu nedersatt hade, blef först en tysta. Peringskiöld Hkr. 1: 484 (1697). En dag, när Dafne gick wid stranden af en å, / En bitter klagan hon ur skogens tysta hörde. Nordenflycht (SVS) 2: 369 (1753). (Riksdagsmannen) tänker inte låta sig dömas av tingsrätten för trafikbrott i tysto. GbgP 12 ⁄ 3 1992, s. 26.
SAOB
