1) (numera mindre br.) person l. sak som räknar (ngt), räknare (se d. o. 2, 3); särsk. ss. senare led i ssgr. Om alla löf på träden / Du mäktar räkna .. / Du blott bör då bli täljaren / Af mina älskogsbragder. Tranér Anakr. 38(1828, 1833). (Mätinstrumentet) består av två delar: givare och täljare. TT 1945, s. 737.— jfr GRYN-, SLAG-TÄLJAREm. fl.
2) mat. i (allmänt) bråk: tal som (placeras ovanför bråkstrecket o.) anger antalet av de delar som anges av nämnaren; äv. dels om dividenden i division (uppställd ss. allmänt bråk), dels utvidgat, om talet ovanför strecket i sifferkombination som arrangera(t)s i likhet med allmänt bråk, särsk. (om ä. förh.) i fråga om militärt inskrivningsnummer (jfr NÄMNARE b); förr äv. allmännare, om räkneord. Lägh seden tesz teliare ter till .. så blifuer ter af 700. Luth Astr. 37(1584). Men thet ofwanstående 3, och andra således stälda tahl warda kallade täljare, af orsak at the tälja huru många af sådana delar böra tagas. Brandt Math. 72(1718). Täljare (numeralia) böjas icke uti Genus. Ljungberg SvSpr. 75(1756). Det är detsamma som en tecknad Division; Täljaren är dividenden och Nämnaren divisorn. Almqvist Räkn. 15(1832). Derivatan av en kvot är: nämnaren gånger täljarens derivata minus täljaren gånger nämnarens derivata alltsammans genom nämnarens kvadrat. Hedström o. Rendahl Alg. 133(1915). I bråktalet angiver täljaren rullföringsområdets eller sjömanshusets nummer. SFS 1936, s. 1208.
SAOB
