[av mansnamnet ULRIK, sannol. med syftning på helgon med detta namn (jfr t. den heiligen Ulrich anrufen, kräkas), möjl. med anslutning till ULKA(jfr Hjelmqvist Förnamn 307 f.(1903))]
(numera bl. ngn gg, vard.) ss. anrop o. d. i samband med illamående, särsk. i sådana uttr. som ropa Ulrik, förr äv. ropa på l. offra åt Ulrik, kräkas, kasta upp, spy. Så stod likwäl alleredan et Becken vppå Bordet, vti hwilket man St. Ulrick en liten Kalf vpoffra kunde. Weise 273(1697). Ulrik, hvar ä du, här ä jag? sa Bonden som spydde vijd Giestebudzbordet. Celsius Ordspr. 5: 24(1718). På däck började den ene karlen efter den andre att ropa Ulrich. Tullberg Bibl. 29(1835). Sjösjuk .. var den ena kinesen. Han låg och ropade på Ulrik, tills han höll på att avlida. Hedin Pol 2: 521(1911).
