SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2010  
ULTIMA ul4tima1, om person f., om sak r. l. f.; best. -an (WoJ (1891) osv.), i best. anv. äv. utan slutart. (SAOL (1900) osv.); pl. (tillf.) -or.
Etymologi
[jfr t. o. eng. ultima; av lat. ultima, f. av ULTIMUS. — Jfr PENULTIMA]
1) språkv. i sht i fråga om klassiska språk: sista stavelse (i ett flerstavigt ord). Det ord som har Ultima kort och Acentus i Antepenultima, har Acutus i Penultima med Ultima lång. Dahl GrGr. 98 (1809).
2) (†) särsk. om den kvinnliga simmare som gjort de näst bästa resultaten vid proven till simmagister; jfr PRIMA, sbst. 7 a, ULTIMUS. TIdr. 1896, s. 444. Landsm. XVIII. 10: 57 (1901).
Ssg (till 1; språkv.): ULTIMA-BETONING. Landsm. VI. 6: 69 (1888).
Spoiler title
Spoiler content