ULTIMATIV ul4timati1v, äv. 100~4, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. ultimativ, eng. ultimative; till ULTIMATUM]
som utgör l. har karaktär av ultimatum; som inte medger eftergifter; kompromisslös l. oeftergivlig. AFSoldan hos Aho Soldan 94 (1848). Tysklands regering och folk vägra att motta .. de krav i ultimativ form som framställts av brittiska regeringen. ST 1939, nr 256, s. 9. Lärarförbundets ordförande .. uppmanade .. TCO och SACO att ”undvika att uppträda ultimativt och fortsätta sina överläggningar med sikte på att så småningom kunna etablera samverkan”. DN 16/4 1972, s. 9. De amerikanska handelsförhandlarna .. har värjt sig mot propåer från utrikesdepartementet och försvarsministeriet om att inte offra säkerhetspolitiken genom en ultimativ handelspolitik. DN 1/7 1995, s. A11.
