UNDULATORISK un1dɯlatω4risk l. -du-, adj.; adv. -T.
(i sht i ä. fackspr.) om rörelse l. ström (se STRÖM, sbst. 6) o. d.: som går i vågor, vågformig. Den undulatoriska eller vågformiga rörelsen är den vanligaste (vid jordbävningar). Lindström Lyell 297 (1859). Skall klangfärgen kunna tydligt framträda vid telefoneringen, måste de elektriska strömmarna nödvändigt vara undulatoriska, d. v. s. sådana, att styrkan ökas eller minskas successivt och ej genom tvära slutningar eller afbrott. 2UB 3: 495 (1897).
