publicerad: 2011
UNDULERA un1dɯle4ra l. -du-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(ondu- 1906. undu- c. 1722 osv.)
Etymologi
[jfr t. undulieren, eng. undulate, fr. onduler; av ett icke anträffat lat. verb undulare, till undula, dimin. av unda, våg, bölja, rotbesläktat med VATTEN (se REDUNDERA). — Jfr ONDULERA, v.1, UNDULANTFEBER, UNDULAT, UNDULATION, UNDULATOR, UNDULATORISK]
röra sig vågformigt, gå i vågor; förr äv.: dallra l. vibrera; särsk. dels ss. vbalsbst. -ing i konkret anv.: vågformation, dels (o. numera i sht, ofta i fackspr.) i p. pf. l. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: böljande l. vågig l. vågformig (i p. pf. äv.: vågformad). Golfbanans kraftigt undulerade greener. Swedenborg RebNat. 3: 239 (c. 1722). Solbrädden undulerade ganska starkt. VetAH 1769, s. 159. De på figurerna utmärkte finare och undulerade linierna. VetAH 1820, s. 290. Steffen BrittStröft. 326 (1895; om bergskammar). (Skulptören har) visat, att han kan på ett utmärkt sätt .. känsligt genomarbeta hudens partier och följa dem i deras oändligt fina unduleringar. 2NF 16: 1383 (1912). En svagt undulerande bottenmorän. Ymer 1957, s. 106.
Spoiler title
Spoiler content