URETRA ɯre4tra, r. l. f.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[jfr t., eng. urethra; av nylat. urethra, av gr. οὐρήϑρα, till οὖρέω, urinera. — Jfr URETRIT]
anat. urinrör. Meyerson SerafimInstr. 64 (i handl. fr. c. 1782). Hos mannen omgives den innersta delen av urinröret (urethra) av en ungefär plommonstor körtel. Nyström Kir. 2: 217 (1929). (Han) övergick därefter till att beskriva den metodik, som vid Karolinska sjukhuset användes vid strikturer i den manliga urethra. Bergstrand SvLäkS 461 (1958).
SAOB
