URINERA ur1ine4ra, -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. urinere, t. urinieren, fr. uriner; av mlat. urinare, till lat. urina (se URIN). — Jfr URINOAR]
(medvetet) tömma urinblåsan, kasta (sitt) l. låta sitt vatten, kissa, ”slå en sjua” (se SJUA 2 e); förr äv. med obj. betecknande mängden; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare; jfr MIGA, PINKA, v., PINKILERA, PISSA, STALLA, v.2 1. Han hade .. en swulna på wänstre sijdan, der af han sade sig illa urinera. UUKonsP 10: 66 (1673). Hwar effter han hela kannor urinerade. CollMedP 25/11 1704, s. 297. Handjur af hästslägtet, som kunna urinera endast då de stå stilla, sträcka sig, så att endast tån af de skilda bakbenen berör marken. Lundberg HusdjSj. 383 (1868). Det är förbjudet att urinera på gata annorstädes än i derför inrättade pissoirer. Palmberg Hels. 405 (1889). Att den sjuke länge lidit af ymnig urinafgång genom ofta påkommande urinering, äfven nattetid. Wretlind Läk. 8: 41 (1900). En i blåsan neddriven sten kastas ofta ut vid nästa urinering. Nyström Kir. 2: 199 (1929). Han .. gick ut på toaletten och urinerade. Sjöwall o. Wahlöö MannBalk. 7 (1967).
