[jfr d. stalle, nor. dial. stalla, mlt. stallen, mnl. stallen, nl. stallen, t. stallen; möjl. etymologiskt identiskt med det verb som föreligger i ä. t. stallen, bli stående, stanna, eng. dial. stall, bli stående, eng. stall, stoppa o. d. (se STALLA, v.3) (o. varav fvn. stallra, bli stående, stanna, är avlett), avledn. av STALL, sbst.2 (i den i bl. a. t. o. eng. belagda bet.: (stilla)stående); jfr STALLA, v.1. — Jfr STALL, sbst.1,STALLA, v.3]
1) (numera mindre br.) om husdjur, särsk. häst: kasta vatten, urinera; äv. med obj. betecknande urin o. d. (särsk. i uttr. stalla blod, avge blod vid urinering); ss. vbalsbst. -ning förr äv. konkret, om urin. IErici Colerus 1: 330(c. 1645). När een Häst stallar Blodh. Rålamb 13: 156(1690). Kan Hästen icke stalla, så botas han therföre, om man leder honom öfwer sådana ställen, ther fåre-dynga ligger. Orrelius Diurr. 36: 1(1750). Stallning .. (dvs.) Det som stallas. Weste FörslSAOB(c. 1817). Geten stod därinne bunden vid sängstolpen, åt citronskal och stallade på jordgolvet. Siwertz Dun 111(1922). BraBöckLex.(1979). jfr BLOD-,KLAR-,LUTTER-STALLNING.särsk.
b) (numera mindre br., vard.) i utvidgad anv., om person o. d. Lind 2: 857(1749). På allvar jag trott, att igenom ett såll Zeus plägade stalla. Thomander 3: 258(1826). Jag skall stalla på dig så, att du inte vet, hvart du skall vända dig. VLitt. 1: 523(1902).
2) i utvidgad anv. av 1, i fråga om älgtjurs uttömmande av sädesvätska; ss. förled i ssgrna STALLNINGS-GRAV,-GROP.
-GROP. (mera tillf.) av (brunstig) älgtjur under parningstiden uppsparkad grop i vilken han vältrar sig, ofta efter att först ha urinerat i den, brunstgrop. Lilljeborg Däggdj. 830(1874).
