SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
URVÄLLA ɯ3r~väl2a, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(äv. uhr-, -w-)
Etymologi
[av t. urwellen, av mht. erwellen, rulla (ut), vältra, av fht. arwellan, ssg av ar- (se ER-) o. wellan, till den rot som äv. föreligger i VÄLTA]
(numera mindre br. utom ss. förled i ssgn URVÄLLS-HAMMARE o. i avledn. URVÄLLARE) vid plåt- l. blecksmide: (medelst urvällshammare) utsträcka (plåtämne) på längden. Johansson Noraskog 3: 262 (i handl. fr. 1673). Urvälla kallas vid plåt- och blecksmide det första arbetet .. i det plåtämnet allenast räckes tvärt öfver städet, under plåt- eller urvällshammaren, ungefär til dubbel längd. Rinman (1789). Hultin BergshFinl. 125 (1896).
Ssg (förr): URVÄLLS-HAMMARE. [jfr t. urwellhammer] (förr) jfr hammare, sbst.2 2. Johansson Noraskog 3: 262 (i handl. fr. 1673). Plåthammare. Därunder begripas så Urvälls- som Bredhammare. Nyttjas til svarta oförtenta Takplåtars tilverkning. Tilas Ordal. 1 (1767).
Avledn. (förr): URVÄLLARE, m.//ig. [jfr t. urweller] (förr) om arbetare vid smedja som yrkesmässigt sysslade med ”urvällning”. Rinman 1: 219 (1788).
Spoiler title
Spoiler content