VARFÅGEL va3r~få2gel, r. l. m.; best. -geln; pl. -glar; se för övr. FÅGEL.
Etymologi
[jfr d. varfugl; ssg av VAR, adj., o. FÅGEL; benämningen anses syfta på fågelns varningsläte]
zool. den till familjen törnskator hörande fågeln Lanius excubitor Lin.; förr äv. om annan art tillhörande denna familj. Linné Fauna nr 181 (1746). Våre bägge inhemske Varfoglar göra där fem utländske sällskap. Grill PVetA 1795, s. 21. Under sin vintersejour i söder visar sig varfågeln alltid mycket skygg, men om sommartid och i boets närhet är han en braskande chevalier sans peur et sans reproche. Får han då se en roffågel, blir han alldeles befängd och skriker så, att det hörs långa vägar. Ericson Fågelkås. 2: 19 (1907). Varfågeln .. är traststor (24 cm) och väger ca 65 g. DjurVärld 10: 450 (1963).
