[fsv. veta; motsv. fd. vetæ (ä. d. vide), fvn., nyisl. veita, ffris. weta, fht. (gi)weiʒ(ʒ)en; jfr sanskr. vedáyati; kausativbildning till VETA, v.1, med grundbet.: låta se, visa; ordets böjn. i nysv. beror på sammanblandning med (l. anslutning till) VETA, v.1 — Jfr VETTE]
(†) låta (ngn) få (ngt), ge l. lämna l. erbjuda (ngn ngt) (särsk. i uttr. veta ngn tack (se a) l. svar (se b)); äv.: (be)visa l. betyga; äv. utan indirekt obj. G1R 8: 338(1533). Därom jag E. M:t vedh sin ankomst ödmiukeligen vill veta beskedh. AOxenstierna 2: 224(1615). När Allmenne Rijksdagar vttskrifwes, da skall alltt Ridderskapedt .. låthe sigh finna tillstädes, eller wette medh sitt bref och Fullmacht sin laga förfall. RARP 1: 5(1626). Intill denne tjden, hafuer Christoffer icke wellet wetta Oluff pederszon någen förlichningh. ÅngermDomb. 1646, fol. 19. Han .. will inth(et) weta migh något för min giorde omkostnadt. VDVisitP 1671, s. 186. Stora män, / Dem werlden skyldig är at ewigt heder weta. Brenner Dikt. 1: 171(1709). Frese VerldslD 12(1715, 1726). särsk.
a) [jfr ä. t. einem dank wissen] i uttr. veta ngn tack (för ngt), tacka ngn (för ngt); jfr TACK, sbst.1 2 d. Tesslikes wete wij oc eder stora tak för te tidinge i förfarit hafwa. G1R 1: 141(1523). Man skal intet weta dig tack för dit goda hjerta. Knöppel Bondeg. 20(1788).
b) i uttr. veta ngn (ett) svar, svara ngn. Vither oss ett swar i gæn med thetta vort bod. G1R 1: 110(1523). De danske .. sade sig wilja derom med Konungen berådslå och sedan weta swar igen. Tegel E14 46(1612). RelCur. 214(1682).
SAOB
