SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VETTA vet3a2, v.3, förr äv. VETA, v.3 -er, -e, -at, förr äv. -ar, -ade (pr. sg. vet(t) OPetri Tb. 61 (1525), RannsaknAntikv. II. 1: 118 (1682); -ar Schroderus Liv. 224 (1626), Rig 1919, s. 8; -er OPetri Tb. 61 (1525) osv. — ipf. veste VRP 1638, s. 755, VDAkt. 1658, nr 109; vis(s)te (w-) GullbgDomb. 22/5 1640, Hyltén-Cavallius Vär. 2: 175 (1868); -ade Rudbeck d. ä. Atl. 3: 229 (1698), Appelberg HSchjerfbeck 19 (1949); -e 3SthmTb. 12: 241 (1620) osv. — sup. vett LoW (1911), DN 31/1 1960, s. 27; -at Sahlstedt (1757) osv. -et 2SthmTb. 7: 432 (1588)). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(vet- (w-, -ee-, -th-) 15251809. vett- (w-) 1525 osv. vit- (w-, -ij-) 15251689. vitt- (w-) 15401750. vätt- c. 17801967. wäth- 1607)
Etymologi
[fsv. vita, vet(t)a; motsv. fvn., nor. dial., nyisl. vita; eg. samma ord som VETA, v.1, i bet.: se (på); med avseende på bet.-utvecklingen jfr äv. t. sehen (nach l. auf), eng. look (on l. (in)to), lat. spectare (ad) m. fl., vetta (mot l. åt), eg.: se (på). — Jfr FRAM-VETTES]
1) om (del l. sida o. d. av) byggnad l. naturformation l. plats o. d.: vara vänd l. riktad (o. därmed erbjuda utsikt) (ngnstans hän), vara belägen i riktning (mot ngt (l. ngn)); äv. närmande sig l. övergående i bet.: leda l. föra (se särsk. b); i sht förr äv. mer l. mindre liktydigt med dels: gränsa (till l. mot ngt), dels: vara belägen l. ligga (ngnstans); särsk. med adverbiell bestämning inledd av prep. (ofta föregånget av riktningsadv.), särsk. dels åt l. (e)mot (ibland äv. till l. i, förr äv. uppå), dels från; i sht förr äv. tr. (se c); förr äv. refl. (se d); äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. e). Balkongen vetter mot öster. Köksfönstret vette mot en stenbelagd gårdsplan. Hörnit aa hans steenhuss [mwr] som jn wpaa tompten weet. OPetri Tb. 61 (1525). Att den Gafwel, som wetter til Borggården .. motte och med huggen Steen blifwe bepryd. HB 2: 221 (1588). Then Deelen aff Engeland, som wetter i Wäster. Schroderus Os. 2: 406 (1635). En liten stadh Opatau, som vetter åht Warsau. Carl XII Bref 256 (1704). Hedemora stad .. är ej synnerligen stor, alla charactersbyggningar wetta in åht gården och uthusen åht gatorna. Linné Dal. 312 (1734). Odlingen har .. tagit i anspråk hufvudsakligen de mot söder vättande sluttningarne. Hellström NorrlJordbr. 60 (1917). Uteplatserna är tänkta att ligga på den sida av husen som vetter från järnvägen. NerAlleh. 9/6 1998, s. 22. — jfr UT-VETTA. — särsk.
a) (numera mindre br.) om (del av) föremål l. kroppsdel o. d.: vara vänd l. riktad l. böjd (åt visst håll). Ofwen på hielmetedt (i vapenskölden) trij rijske piler, hwilkes vdder wete uppföre. BtFinlH 4: 238 (1564). Knän hafwer .. (fostret) bögda til Bröstet .. och Hufwudet lutandes, at Näsan witter emellan Knän. Hoorn Jordg. 1: 61 (1697). Då hästen går, stödjer han .. endast på sina tår; det öfriga af foten wätter uppåt, så att hälen ligger högt upp öfwer marken. Berlin Lsb. 41 (1852). Aldrig ett ögonblick bössmynningen vättande åt en menniska! Bergström HbJagtv. 22 (1872). (Knappens) bana har synbarligen stoppats av en sten, vari någon spetsig del vettat mot kulbanan. DN(A) 27/10 1940, s. 5. — jfr SAM-VETTANDE.
b) om väg l. gång l. dörr o. d.: leda l. föra (ngnstans hän); äv. (o. numera i sht) bildl., i fråga om ngt abstrakt (jfr e). De dörer som der in wethett haff(w)e. 2SthmTb. 7: 432 (1588). Flate Gånger äro, når Gångens Diup wetar snedt utföre. UHiärne Berghl. 436 (1687; rättat efter orig.). Efter Alsasua vetter vägen brant nedåt. Rogberg Två 107 (1929). Texterna har en historia, emanerat ur ett landskap som i sin tur, för den som närmar sig, vetter in i en annan text. SvD 12/6 2008, Kultur s. 8.
c) (numera mindre br.) tr., med avs. på del l. sida o. d. av byggnad l. naturformation o. d.: vända l. rikta. (Berget) Gurla vetter tre mäktiga gafvelutsprång mot sjön. Hedin Transhim. 2: 139 (1909). Mot trädgården vette han den stora huvudlängan (på Amalienborg), där de kungliga paradvåningarna voro förlagda. Josephson Tessin 2: 83 (1931).
d) (†) refl.: vara vänd l. riktad. En strijd Källa, som wetar sigh emoot Solennes vpgång. Palmchron SundhSp. 115 (1642). 2 Dagar derefter .. vaar Celadon uthi trägården, deråth hennes fönster vette sig. UHiärne Strat. 38 (1668). En Kiällare, som wetter sig in i Kryddgården. Beskow Bruksherrg. 66 (i handl. fr. 1742).
e) bildl., i fråga om ngt mer l. mindre abstrakt: ha samband (med) l. ha att göra (med); äv.: närma sig l. ha en dragning (åt), (vara på väg att) övergå (till); jfr b. Alla kärr som wetta til rödachtighet äro allaredan mineraliske. UHiärne 2Anl. 272 (1706). Jag har sett uti .. (boken) och kan försäkra er, att intet ord vätter åt Paracelsi håll. Almqvist Smar. 225 (1845). Den sida av 90-talspatriotismen, som vetter åt mänsklig ordning och odling. Björck K12Stövl. 63 (1954). Hans kanske största fritidsintresse vette åt natur och hembygd. Evander Lundin 41 (1970). Sista gången jag var där var i slutet av vintern, just där vinter vetter mot vår. Rådström Mån. 226 (1989).
2) (†) förhålla sig l. ligga till l. stå till (så l. så); äv.: komma sig l. falla sig; särsk. i de särsk. förb. vetta före l. vetta till l. vetta tillsamman; särsk. dels i frågesats inledd av hur(u) (särsk. i uttr. hur(u) landet vetter, hur landet ligger (jfr LAND 6 d)), dels i förb. med prep.-uttr. inlett av med, angivande vem l. vad saken gäller; äv. refl. Besee Wisthws, Kornbod och Kellere huru ther witer före. Brahe Oec. 158 (c. 1580; uppl. 1971). Huru wetter dett då mz den godhe härren, effter (osv.). UrkFinlÖ II. 1: 83 (c. 1595). Huru thetta vetter sig veet iag inthett. OxBr. 12: 660 (1653). Så weter thet til, herre, sade han, at iag moste se mig före, och gifta mig. Verelius Gothr. 207 (1664). Lindestolpe Frans. 41 (1713: wetter tilsamman). Snart visste Lars någotsånär, hur landet vette, och kunde rabbla upp sina ramsor framför silltallriken och potatisen. Törnblom Barnaoff. 40 (1911). Hur vetter det, att du sitter här fåfäng vid sängen, Lovisa? Wägner ÅsaH 310 (1918). — jfr FÖR-, FÖRE-, OM-, TILL-VETTA.
Spoiler title
Spoiler content