publicerad: 1965
SAM- ssgr (forts.):
(4 e) SAM-VETENHET. [jfr medvetenhet o. t. gewissenheit, lat. conscientia] (†) medvetande; i uttr. egen samvetenhet, om förhållandet att vara medveten om l. förnimma sin egen existens. Rörelsen inom sig sjelf, som är intet annat än Lifvets medvettenhet af sig sjelf, och det är i det rättaste Lifs Lyckan, min egen Samvettenhet eller min egen medvettenhet. CAEhrensvärd Brev 2: 55 (1795). —
-VETIG, adj. [senare ssgsleden till (en sidoform till) vett (jfr medvetslös) l. veta; jfr lat. conscius o. samvete] (†) i uttr. vara samvetig med ngn i ngt, ha samma uppfattning som ngn i fråga om ngt. PGalle (1526) hos OPetri 1: 298. —
(4 e) -VETIGHET. (-vetig- 1558—1630 (: sambuetigheetz betänckiande). -vittig- 1534) [liksom d. samvittighed av mlt. samwitticheit, efter lat. conscientia (jfr samvete); jfr -vetig] (†)
1) förstånd l. insikt; anträffat bl. övergående i 2; jfr samvete 2. (Skiljedomarna mellan de tre nordiska rikena skola) wara forplictuge .. ey ått skilias for än the vtann all wiild, gunst och wenskap .. haffwe dömpdt och endeliga sagt på szamma szaker och skilia alla parterne aatt .. epther theris beste szamuittigheth, skiäl och reddelighett. SvTr. 4: 154 (1534).
Ssg (till -vetighet 2; †): samvetighets-betänkande. i pl.: samvetsbetänkligheter. VRP 1630, s. 393. —
(1 b) -VETTANDE, p. adj. [efter nylat. convergens] (†) om växtdel i förhållande till en l. flera andra växtdelar: som böjer sig mot den l. de andra. Hartman Fl. XCIV (1832). —
(7) -VIBRERANDE, p. adj. (mera tillf.) som vibrerar i harmoni (med ngt l. med varandra); dels om sträng(ar) o. d., dels bildl., om själ(ar) o. d. SDS 1901, nr 75, s. 2 (om själar). —
(2) -VIGELSE. [fsv. samvighilse, samvighilsa; jfr fsv. samvighsl] (†) vigsel; anträffat bl. i nedan anförda ssg.
Ssg: samvigelse-penningar, pl. (†) (hopsamlade) pengar som ges till präst i samband med vigsel, vigselpenningar. Osbeck Lah. 85 (1796). —
(2, 2 c, 4) -VILJA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) gemensam l. överensstämmande vilja; folkvilja. (Rätten) är (enligt F. K. von Savigny) ett uttryck af ”den gemensamma folkanden, det är samviljan, hvilken såsom sådan äfven är hvarje enskilds vilja”. Claëson 1: 137 (1857; t. orig.: dem Gesammtwillen). All religion syftar till samvilja med en översinnlig värld. Ljunglund Frest. 152 (1936). särsk. (†) i uttr. göra ngt med samvilja av ngn, göra ngt med ngns samtycke. Gustaf III 6: 7 (1812). —
(1 a) -VIST. [fsv. samvist] (†) samvaro; umgänge; sammankomst; äv. med tanke på könsumgänge (jfr -varo 2). Så äre nw gudz vthkorade änglar och hans eegne daglige tienare, j daglig samwist och vmgengelse medh the Christna. OPetri 3: 584 (c. 1535). Om sider bleff beryctad, ath hon lott sik beläghra med en, heet Erich scriffuer(e), haffuand(is) sådana th(e)ra lettferdigha sa(m)wist til landboens i Victiierff. BtFinlH 6: 88 (1547). När .. (namnkristna) hålla sig alt för kloka och höga til at besökia Gudz församblingz samwister. Phrygius HimLif. 179 (1615). Holm Rydbg 279 (cit. fr. 1872). —
(1 a) -VISTAS, -ning (Knöppel). [fsv. samvistas] (†) vistas l. bo tillsammans; vara samman l. tillsammans (med ngn); särsk. ss. vbalsbst. -ande l. -ning, = -vistelse. Swedberg Cat. c 8 a (1709: samvistande, sbst.). Knöppel Bondeg. 8 (1788: samwistning). Troligen voro alla borgerliga samhällen i sin början endast tillfälliga förbund af samvistande slägter. Järta 1: 193 (1832). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. nr 1, s. 14. —
(1 a) -VISTELSE. [jfr -vistas] (†) samvaro; sammanvaro; umgänge. (Hertig) Carl var på slottsbryggan .. (Sigismund) till mötes. .. Efter en kort samvistelse .. drog sig Carl undan till sitt Förstendöme. Geijer SvFolkH 2: 308 (1834). Den dagliga, oupphörliga samvistelsen kan lätteligen blifva ett besvärligt påhäng, äfven om den, med hvilken man samlefver, är en välvillig och god vän. Svedelius Lif 153 (1887). Warburg Ehrensvärd 370 (1893). —
(1 a) -VISTLIG l. -VISTELIG, adj. (-vist- 1627—1807. -viste- 1709—1847) [fsv. samvisteliker; till (-vist l.) -vistas] (†) sällskaplig; samhällelig; social; om person l. djur l. levnadssätt o. d. Girs Edelh. C 6 b (1627; om leverne). (Människorna ha av Gud skapats olika o. fått olika gåvor) Gud hafwer med thenna åtskillighet welat giöra menniskiorna til ett samwisteligit diur. .. (Följden blir näml. att) ingen thens andras inbyrdes hielp .. vmbära kan. Swedberg Cat. c 4 b (1709) [jfr fsv. samvistelikt diur; efter lat. sociale animal]. VetAH 1793, s. 19 (om lägre djur). Meurman (1847). särsk.: som har lätt att umgås l. samarbeta med andra. (Den som vill bli en god officer) måste .. wisa i alt sit lefwerne god åtbörd, icke wara tyckmycken, utan samwistelig. Richardson Krigsv. 1: 6 (1738).
Avledn. (†): samvistlighet. sällskaplighet; samhällelighet; sällskapligt umgänge l. samhällelig samlevnad; äv. konkretare: samhälle l. samfund. Roman Holbg 136 (1746; konkretare). Landtmans väsendet .. (är) ensamt och afskildt från andra, uselt och beklageligt, så at det hvarken äger samvistlighet, eller beqväm- och säkerhet, trenne nödige ting för vårt slägte. Salander PVetA 1754, s. 2. Der samwistlighet är, wil hwar sin wilja befrämja. Nicander KonStyr. 3 (1760). (Lat.) Socialitas .. (sv.) Samwistelighet. Ekblad 360 (1764). Samvisteligheten tilskyndar .. (vissa kolonibildande ”rörmaskar”) den förmon at, med förenade krafter, lura på de rof som fara förbi. VetAH 1793, s. 19. särsk. om egenskapen att lätt kunna umgås l. samarbeta med andra; jfr -vistlig slutet. Richardson Krigsv. 1: 7 (1738). —
(2) -VUXEN, p. adj. (numera mindre br.) sammanvuxen l. hopvuxen; anträffat bl. bildl. Strindberg Fagerv. 198 (1902). —
(1 a) -VÅNING. (†) om sammanboende l. samvaro l. vistande tillsammans (jfr samman-våna); äv. i utvidgad anv., om förhållandet att växter förekomma på samma växtplats (jfr -växt, sbst. 1). Forsius Phys. 208 (1611; i fråga om växter). En .. lögnachtigh Menniskias samvåning, åstadkommer oredo och oenigheet. Dens. Fosz 155 (1621). —
(2 c, 4) -VÄLDE.
1) (numera bl. tillf.) gemensamt välde (utövat av samregenter l. samkonungar); äv. (om ä. förh.) oeg. l. bildl., om välde utövat av två (l. flera) personer som representerade majoriteten av en kommuns fyrktal. Samtiden 1874, s. 148 (i fråga om kommun).
2) [liksom nor. samvelde efter eng. commonwealth, allmän välfärd, republik, statsförbund, samvälde, med sistnämnda innebörd särsk. i uttr. British Commonwealth of Nations, brittiska samväldet] om grupp av med varandra fritt sammanslutna, (likställda o.) mer l. mindre självstyrande stater l. politiska samhällen; särsk. (o. urspr.) om brittiska världsväldet, bestående av England o. dess koloniala imperium samt självständiga statsbildningar som uppstått ur de forna kolonierna (i sht i uttr. (det) brittiska samväldet; jfr imperium 4); ofta i inskränktare anv., med särsk. tanke på l. enbart om den fria sammanslutningen mellan England o. självständiga stater utvecklade ur dess kolonier, särsk. [efter eng. British Commonwealth and Empire] i uttr. (det) brittiska samväldet och imperiet. Det brittiska samväldet. DN(A) 1942, nr 292, s. 6. I motsats till Tyskland .. har England visat sig i stånd att skapa ett samvälde av fria nationer. GHT 1942, nr 286, s. 6. Det brittiska samväldet och imperiet. SvD(A) 1943, nr 174, s. 6. Ett arabiskt samvälde, byggt på åtta löst sammanfogade arabiska stater, kan uppstå som en följd av oron i Palestina. SDS 1946, nr 230, s. 5. Franska samväldet. SDS 11/2 1961, Kartbil.
Ssgr (till -välde 2): samväldes-expedition. särsk. [jfr eng. commonwealth expedition] om den av brittiska samväldet bekostade antarktiska expedition bestående av två delexpeditioner (den ena ledd av nyzeeländaren E. Hillary, den andra av engelsmannen A. Fuchs), som 1958 företog den första markfärden över Antarktis; äv. om var o. en av nämnda delexpeditioner. LD 1958, nr 3, s. 16 (äv. i pl.).
-konferens. [jfr eng. commonwealth conference] konferens mellan representanter för stater som ingå i det brittiska samväldet; jfr imperie-konferens. UNT 1948, nr 245, s. 5. 2SvUppslB (1953).
(1 a, 3, 4) -VÄRPNING. i sht zool. förhållandet att (två) fåglar (ungefär samtidigt) värpa i samma bo. FoFl. 1940, s. 248. —
(2, 4, 7) -VÄSENTLIG. (†) i uttr. samväsentlig med ngn, i fråga om den gudomliga väsensenheten: av samma väsen som l. förenad i ett väsen med ngn; jfr -vara, v. 4. Then helge Ande .. är .. samwäsentligh medh Fadrenom och Sonenom vtgångandes aff them bådha. Falck Und. 5 a (1558). —
(2) -VÄXANDE, n. (mera tillf.) sammanväxande l. hopväxande; anträffat bl. bildl. Hellström RedKav. 56 (1933; i fråga om motsatser i människonaturen). —
(1 a, 2) -VÄXANDE, p. adj. särsk. (numera mindre br.) till 1 a, om växter: som växa tillsammans. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 169. —
-VÄXT, r. l. f. (numera föga br.)
1) till 1 a, om förhållandet att växter (av samma art) växa tillsammans i (större) bestånd. Wikström ÅrsbVetA 1835, s. 142.
2) till 2, om förhållandet att ngt är sammanvuxet med ngt annat; anträffat bl. bildl. Kjellén NatSaml. 212 (1906). —
-VÄXT, p. adj.
1) (†) till 1 a, om växt: som vuxit tillsammans (med växt(er) av samma art); äv. bildl. Gezelius Spegel F 2 b (1714). Såsom Jesus förstlingen är upstånden och ingången i sin härlighet, .. altså ock the trogne, som äro medh Honom samwäxte. Därs. F 3 a.
2) (numera knappast br.) till 2: hopvuxen (se hop-växa 2). Serenius (1734, 1757; under beetlebrowed; om ögonbryn). —
(4, 7) -ÅKARE. (numera bl. tillf.) jfr -åkning 2; företrädesvis i pl. SD(L) 1896, nr 102 A, s. 5 (i pl.). —
-ÅKNING.
1) till 1 a, 4: åkning tillsammans, gemensam åkning; särsk. (i fackspr.) i fråga om förhållandet att två l. flera personer i samma tjänsteärende samordna sina tjänsteresor (med bil o. d.). (Till utvärdshuset) kunde stadens jeunesse dorée vintertid göra slädpartier, herrarna pelsbebrämade, rimfrostiga, .. damerna rosenkindade, brydda af den långa samåkningen på tumanhand. Tavaststjerna Inföd. 35 (1887). SFS 1931, s. 344 (i fråga om tjänsteresor).
2) sport. till 4, 7: konståkning på skridsko, utförd av två l. flera samverkande åkare (jfr par-åkning); numera i sht om de åkandes förmåga l. skicklighet i fråga om rörelsernas samstämmighet. En omvexling i programmet (vid skridskotävlingen) företedde den nu visade samåkningen, antingen två och två eller fyra, herre och dam eller damer och herrar särskildt. TIdr. 1886, s. 46. Den för ögat vackraste formen av skridskoåkning är otvivelaktigt paråkning, samåkning mellan dam och herre. Palm Konståkn. 82 (1919). Figurerna åktes rent (av paret B. Råhlén o. B. Mothander) och samåkningen var god. DN(A) 1947, nr 47, s. 14.
Ssgr (till -åkning 2; sport.): samåknings-konkurrens. (numera knappast br.) tävling i konståkning i par l. grupp. NordIdrL 1900, s. 51.
-par, n. (numera bl. tillf.) par (bestående av en herre o. en dam) som utför konståkning. NordIdrL 1903, s. 34. —
(7, 7 slutet) -ÅKT, p. adj. sport. om konståkare på skridsko: väl samtränad för åkning i par l. grupp; som åker väl i par l. grupp. SAOL (1950). —
a) om person l. djur; jfr -årig a. Thorild (SVS) 2: 7 (1784). BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, ProtJust. s. 46 (1885; om renar).
2) [jfr 1 o. sam- 3] som lever i samtiden l. ngns samtid, samtida. Elvius SvarPVetA 29/4 1749, s. 24.
Avledn. (till -åldrig 1 b; †): samåldrighet, r. l. f. överensstämmelse l. likhet i ålder. Atterbom Siare VI. 2: 252 (1849). —
-ÅLDRING. [jfr -åldrig 1 a] (föga br.) = jämn-åring; anträffat bl. i uttr. ngns samåldringar, ngns generation. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 456 (1916). —
a) (numera föga br.) om person: jämnårig (se d. o. 1 a); äv. (i sht i pl.) i substantivisk anv. Människjan är lifligast omkring 15:de ålders året, då af 120 samåriga sällan mer än en dör. Fischerström 1: 374 (1779). Samåriga kamrater. ÅbSvUndH 68—69: 105 (1843). Ahrenberg Edelfelt 10 (1902).
b) (numera knappast br.) = jämn-årig 1 b. The gamla skriffter, hwilka med Bibelen samåhriga äro. Swedberg Schibb. 157 (1716). (G. III) gaf vid återkomsten till Stockholm (år 1772) dess borgerskap rättighet att bära militär-uniform och fälttecken, — ett bevis, att hans närmande till tredje ståndet var samårigt med hans sjelfständiga styrelse och ingalunda begynte först 1789. Beskow i 2SAH 34: 380 (1861). —
-ÅRING. (numera föga br.) = jämn-åring; jfr -åldring. FinlMinnesvMän 2: 208 (1856). Lagus Pojk. 16 (1904). —
-ÄGA l. -ÄGO, r. l. f.
1) (numera bl. -ägo) abstr.: gemensamt l. samfällt ägande l. gemensam osv. äganderätt; i sht i fråga om jord l. mark l. av byalag ägd inrättning (t. ex. kvarn) o. d.; särsk. i uttr. (ha l. bruka ngt l. vara) i samägo, (ha osv. ngt) med gemensam l. samfälld äganderätt resp. (vara) i gemensam osv. ägo (äv. i oeg. l. bildl. anv.). Nordforss (1805). Jordens brukande i samego. LfF 1876, s. 209. (Kåre) och Ulf hade på vikingstågen alt i samägo, och mellan dem var den varmaste vänskap. Bååth EgilS 1 (1883). Hur ordnades med malningen då kvarnen var i samägo? FoF 1920, s. 135. Stammens anspråk på ett visst område är klart, men jämte samägo förekommer redan på det lägsta kulturstadium individuell egendomsrätt. Nilsson PrimKult. 159 (1923). Detta nordiska arv (dvs. den inhemska nordiska satsbyggnaden), som vi har i samägo med islänningar och norrmän och danskar .., hålles ännu vid makt i flertalet stilarter. Collinder Språk. 243 (1959).
2) (-äga) konkret: jordområde l. markområde som äges gemensamt av två l. flera personer; företrädesvis (mera tillf.) i pl. Petersson MånsSl. 8 (1912; i pl., om jordegendomar). —
-ÄGANDE, p. adj.
1) i sht jur. som äger ngt gemensamt (med ngn l. ngra) l. som är samägare (äv. substantiverat; jfr -ägande, sbst.1); äv. med obj.: som äger (ngt) gemensamt. Kooperativa och produktionsmedlen samegande associationer. Schauman o. Christierson Gide 482 (1899). TurÅ 1959, s. 38 (i substantivisk anv.).
2) (†) om egendom: som äges gemensamt av två l. flera personer. Widare äro res antingen communes och samägande, eller propriæ och enskylta. Nehrman InlJurCiv. 107 (1729). —
-ÄGANDERÄTT, r. l. m. i sht jur. samfälld l. gemensam äganderätt; samägares äganderätt; särsk. om sådan (i Sv. enligt lag av den 30/9 1904 reglerad) äganderätt innebärande att delägarna utan att utgöra bolag ha var sin bestämda (ideella) lott l. andel i (var särskild del av) den ifrågavarande egendomen (fastighet l. lösöre l. skuldebrev l. obligation o. d.). NF 4: 189 (1880). Om sameganderätt i grufva. SFS 1884, nr 24, s. 21 (rubrik). Lag om samäganderätt; gifven Stockholms slott den 30 september 1904. Därs. 1904, nr 48, s. 1. Om upphäfvandet af samäganderätten (i Ryssland), af denna berömda mir (dvs. by l. kommun med samäganderätt), som så länge gällt såsom den ryska samhällsordningens hörnsten, talas det i våra dagar med oväntad öppenhet och djärfhet. Hjärne Östanifrån 106 (1905). Icke hvarje särskild beståndsdel för sig (i boet) tillhör makarna till lika anparter. Makarna sägas ha egendomsgemenskap, icke samäganderätt. Björling CivR 237 (1910).
Ssgr (jur.): samäganderätts-förhållande. rättsförhållande som råder när samäganderätt tillämpas l. förekommer. Charpentier Sytn. 27 (1896).
Spoiler title
Spoiler content