VIOLATION vi1ålaʃω4n, äv. -ωl-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng., fr. violation; av lat. violatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till violare (se VIOLERA)]
(i fackspr.) våldförande l. våldtäkt l. kränkning l. vanhelgande. RARP 6: 335 (1658). Sacrilegium, hvarunder uti vidsträcktaste mening förstods violation af allt hvad den christna kyrkan ansåg heligt. Nordström Samh. 2: 369 (1840). De brott, som staten straffar, äro .. violationer af individens rättigheter med afseende på dess person och egendom. Frey 1846, s. 145. Violation .. (dvs.) våldförande, utövande av våld; våldtäkt. Lindskog (1997). — jfr RÄTTS-VIOLATION.
