VIOLETT, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. violet; av fr. violette, av ffr. violete, diminutivbildning till viole, av lat. viola (se VIOL, sbst.3). — Jfr VIOLETT, adj.]
(†) om viol. Jonquillen lyfts på smala stjelkars rot / Ur Violettens bädd i blomstring kring dess fot. JGOxenstierna 2: 29 (1796, 1806). Värmer på ett lika sätt / Botanistens Immorteller / Och den blyga Violett. JGOxenstierna 2: 364 (1800, 1806). Hans mörka, varma ögon, och hennes milda och ljusblå, som våra svenska violetter. Bremer NVerld. 1: 298 (1853). Hon böjer sig öfver locket fram och lägger der af mörka violetter ner en krans. Sturzen-Becker 6: 44 (1868). Strindberg Julie 7 (1888).
