VIOLONE vi1ωlå3ne2, äv. vi1å-, äv. VIOLON vi1ωlå4n, äv. vi1å-, äv. vi1ωlåŋ4, äv. vi1å-, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(violon 1704 osv. violone 1862 osv. violonnerne, pl. 1779)
Etymologi
[av it. violon(e), stor fiol, augmentativ avledn. av viola (se VIOLA). — Jfr VIOLONCELL]
1) mus. om större stråkinstrument; särsk. (o. numera bl.) om större medlem i stråkinstrumentfamiljen viola da gamba, kontrabasgamba. Stämskrufwarne på Violonnerne vridas med en liten järnskruf under hufwudet. Palmstedt Res. 69 (1778). Violon .. eller rättare Contrabas, .. Basfiol, kallar man det största upprättstående fiolininstrumentet, som är bestämdt att föra grundbasen. ConvLex. Suppl. 8: 463 (1839). (Sångaren) föredrog .. den öfversta stämman i en madrigal och ackompagnerade sig sjelf på en violone (ett slags större viola). Bauck 1MusH 71 (1862). Violonen, som kommit ur bruk, har (vid utgivningen av ett ä. musikverk) ersatts av violoncellen. SvD(A) 25/5 1937, s. 12.
Ssg (till 2): VIOLON-BAS. [eg. ett förtydligande av violone] mus. om violone. Såsom 16 fots ton användes .. (viola da gamba-stämman) blott för pedalen och heter då violonbass. Drake Töpfer 120 (1850).
