VOJA voj3a2, förr äv. VOJKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(voj- (w-, -å-, -ij-) c. 1700 osv. vojk- 1889–1958)
Etymologi
[avledn. av VOJ; med avseende på formen vojka jfr fin. voihkia]
refl.: jämra l. beklaga sig; särsk. med bestämning inledd av prep. över; jfr AJA 2, OJA 1. (Barnet föll ut genom ett fönster) utan någon bedröfwelig åthbörd, eller woijande. Isogæus Segersk. 1140(c. 1700). Om Han hade ondt i det minsta finger, wåjade Han sig ömkeligen. Tessin Bref 1: 38(1751). Äfven minns jag, huru flere af hästarne stupade omkull på gatan af trötthet, och huru bönderna refvo sig bakom öronen, greto och vojade sig. Adelsköld Dagsv. 1: 57(1899). Det ligger en viss charm i att ringa långa samtal till väninnan och oja och voja sig i timmar över att allting är svårt. Hufvudstadsbl. 4/6 2005, s. 49.
SAOB
