VRINA vri3na2, v. -er, vren vre4n, vrinit vri3nit2. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. vrina, gnägga, rossligt pipa; motsv. nor. nn. vrine; av ljudhärmande ursprung. — Jfr VRENSK, adj.]
(numera mindre br.) om djur, särsk. (o. i sht) svin: kvida l. gny l. skrika o. d.; äv. om ngt sakligt: gnissla l. knarra l. vina; jfr GNÄLLA 1. Swijn .. förespå Owädher, när the bära halm i munnen, och för mykit wrijna. Forsius Phys. 264 (1611). Det rungade och vren och sa knak genom skogen. Fröding NDikt. 31 (1894). Vindstrappan suckade och vren. Parling NödLust. 297 (1953). Östergren (1968).
SAOB
