publicerad: 2019
VRÅNG vroŋ4, adj. -are; n. o. adv. -T.
Ordformer
(vraang- i avledn. 1527 (: vraangliga). vrang (w-) 1521 (: vranghviise)–1635 (: vrangvist). vrång (w-, -o-, -nn-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. vranger; motsv. fd., d. vrang, fvn. vrangr, rangr (nor. nn. rang, vrang, nyisl. rangur), mlt. wrange, mnl. wranc, (nl. wrang); jfr äv. (det sannol. från nordiska spr. lånade) feng., meng. wrang (eng. wrong); till den stam som (med annat avljudsstadium) äv. föreligger i RINGA, v.4; av ovisst ursprung. — Jfr VRÅ, VRÅNG, sbst., VRÄNGA, v.2]
A.
1) (utom i ssgrna -SIDA, -SÖM numera bl. ngn gg) om ngt sakligt konkret: som har en från det förväntade l. normala avvikande form l. gestalt l. riktning l. utsträckning o. d., skev l. förvriden l. krokig; särsk. om utseende o. d. äv. om mat- l. dryckesvara: som har kärv l. sträv smak. Uthi itt röhrd watn, synes antingen inthet eller itt oiämpt och wrångt beläte, men när watnet står stilla, synes thet tinges beläte efter sin rätta form och färgho. Forsius Phys. 341 (1611). Somblige (äpplen) äre söte, somblige swre, en deel tröge och wrånge, en deel så mitt emellan. Palmchron SundhSp. 59 (1642). Det högra (domkyrkotornet) felas, och däraf får det hela vrångt och tokigt utseende. Wallin Bref 254 (1849). Så har markens former fordom vittnat om sanningen av sagans händelser. Men tiden är nu en annan. Vad jöklar, troll och isälvar uppbyggt och gjort levande, har kommit vrångt i landskapet. SvNat. 1919, s. 78. — särsk. om den ena av ett föremåls två sidor: som normalt är vänd l. riktad bort från betraktaren; vänd bakfram l. avig; äv. om ngt strömmande l. roterande o. d.: som rör l. förflyttar sig i motsatt riktning till den normala l. förväntade, omvänd (ss. adv. äv.: motsols). Linc. Mmm 1 a (c. 1640). När man wänder vt och in på en ting, giör en ting wrång eller afwog. Sahlstedt Hoffart. 74 (1720). (Ett stycke) från byen reste man öfwer en bäck, Rångbäck kallad, emedan han gick rångt, i. e. wrångt eller emot solen. Linné Dal. 63 (1734). Jag (har) föga böjelse att vara rolig för närvarande, af den orsak att jag kom att taga narrtröjan vrång på mig i dag morse. Braun Knut 104 (1847). Ullen har i regel spunnits vrångt – spinnrockshjulet går mot solen – och tvinnats rätt – hjulet går med solen. Fatab. 1928, s. 189.
B. i mer l. mindre bildl. anv. av 1.
2) som avviker från l. strider mot det förväntade l. sanna l. verkliga l. (moraliskt) riktiga o. d., bakvänd (se d. o. 2) l. förvriden l. oriktig l. felaktig l. falsk; äv.: som är besvärlig att hantera, avog l. motspänstig (se särsk. f); äv. i n. sg. i substantivisk anv.; numera i sht i fråga om förhållande l. tillstånd l. öde l. lott o. d. Att wij skolom icke mykit bekymra och bedröffua osz öffuer Werldennes stoora argheet och ondska .. Ty alment är thet wist, att thet som wrångt och krokot är, thet läter sigh icke retta. PJGothus Os. 14 (1603). Swarades, det hans theses antingen borde rättas, eller ock tydeligen lära Gud ingalunda wara skuld och orsak til det, som argt, wrångt och syndigt wore. Werwing Hist. 2: 151 (c. 1690). Bättre är att veta intet, än att veta vrångt. AGSilverstolpe Språkl. 66 (1814). Allt det onda, allt det vrånga, fördärvade, ofärdiga, som är så rikligt för handen här i världen. Wulff Leopardi 325 (1913). Fast han själv icke var någon anekdotberättare fördjupade han sig gärna i skämttidningarnas små vrånga historier över den mänskliga skröpligheten. Höglund Branting 2: 509 (1929). Hur skulle hon kunna försvara sig med att hon .. åtminstone i ett fall velat vrida rätt vad så många tusen och åter tusen män gjort vrångt? Hellström Storm 401 (1935). Som medborgare var de trots att då ännu mycket var vrångt och orättvist i vårt samhälle goda svenskar som med ljus förhoppning såg framtiden an. De Geer Bergsl. 244 (1951). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) om uppfattning l. mening l. tolkning o. d.; särsk. om religiös tro l. kyrkolära. När the gioorde theras löffte hade the ena wronga mening, menandes thet wara gott som icke är gott. OPetri 1: 520 (1528). Thet kan skee at een menniskia haffuer heele Sacramentet, och lickwäl en wrång troo. OMartini Bew. H 2 a (1604). Om begraffningen (av kungen) icke skeer snart, då kan almogen lätteligen fatta vrånge tanckar. RP 3: 151 (1633). Än i dag hyser .. allmänheten en vrång, på forna tiders förhållanden grundad tro om sinnessjukhusens organisation. Söderström LäkKvacksalv. 207 (1926).
b) (utom i slutet numera bl. ngn gg) om (tillämpning av) lag l. bud l. förordning o. d.: som strider mot vad som (enligt gängse (rätts)uppfattning) är rätt l. rimligt, orättvis l. orättmätig. OPetri 1: 22 (1526). Wrånge och ogudhachtigha Rådh. Paulinus Gothus MonPac. 693 (1628). Människors lag är vrång, men heliga Herrans bud. Fredin Dan. 95 (1889). Branting vädjade till Gustav V att genom en amnestiakt vrida rätt vad lagstiftning och lagtillämpning i förening gjort upprörande vrångt. Höglund Branting 1: 399 (1928). — särsk. (förr) om dom: orättvis l. partisk. Wee th(e)m .. som orett Lagh göra, och wrongan doom scriffua, på thet the skola wrengia thens fattighas saak. Jes. 10: 1 (Bib. 1541). Nu kan så hända, at någor genom .. wrång dom mister lif eller ära; warde Domaren, för thenna sin ondsko och arghet, sielf straffad til lif eller ära. RB 1: 12 (Lag 1734). Mord och misshandel och vrånga domar .. blir inte ett ögonblick mindre vidrigt därför att det sker i kommunismens heliga namn. Selander Modernt 84 (1932).
c) (†) om väg: som leder vilse, som man inte bör gå l. följa, orätt; äv. om steg på sådan väg. Ey haffue wij .. hafft kerlek til at weta honom (dvs. sanningens väg), vtan haffuom gongit mörka och wrånga wäghar. OPetri 1: 185 (1527). Väl den, som intet går på syndarns vrånga vägar. Rosenfeldt Vitt. 57 (c. 1690). Att vi med vårt riksdagsväsende äro på en vrång väg, som förr eller sednare leder till förderfvet. ObjGästen 1829, nr 40, s. 4. Du ville väl taga tillbaka de fjät, / De vrånga, de många, de alla; / Du gåfve ditt hjertblod, om blott genom det / Du finge ditt lif återkalla. Wallin (SVS) 2: 306 (1838). Ferlin DöddansV 34 (1930).
d) (numera bl. ngn gg) om upplysning l. redogörelse l. uttolkning o. d.: osann l. oriktig l. bedräglig (o. åstadkommen med illasinnad avsikt); särsk. dels om ed, dels i uttr. vrång(a) berättelse(r) (se BERÄTTELSE 3 b α γ'). RA I. 3: 176 (1593). Hoos en part Menniskior (men mäst hoos stoore Herrar) är mycket gemeent at på wrångt angifwande, fovera (dvs. nära) misztanckar. Grubb 525 (1665). Ovanliga händelser, som oroade hela riket och .. blefvo genom korrespondenter i landsorterna vrångt och falskt förtydda. Fersen HistSkr. 2: 117 (c. 1790). Grym hämnd, trodde man, följde på en vrång ed. Strinnholm Hist. 2: 508 (1836). Man tillgriper detta mom., som endast genom vrång uttolkning – det vill säga endast genom att i Strindbergs ord inlägga hvad där ej finns – kan få ett sken af tillämplighet. Hedin Tal 1: 469 (1884).
e) (numera bl. ngn gg) om handling l. agerande l. förfarande o. d.: moraliskt betänklig l. orättfärdig l. ohederlig; äv. dels: felaktig l. inkorrekt, dels: illvillig l. skändlig. Är hiertat wrongt såå ath thet sökier sitt eeghit betzta såå är och gerningen wrong. OPetri 1: 24 (1526). Vthi huad ynckeligit tillståndh iagh här på Slottet fängzligh sitter, genom Missundsamma Menniskiors Wrånga stemplingar. BrinkmArch. 1: 124 (1657). Jag har intet wrångt gjordt, och tarfwar ingen hägn. Tessin Bref 1: 205 (1752). En uppenbart vrång röstberäkning. Malmström Hist. 2: 301 (1863). De var mera betjänta av en dronning, som lät dem hållas med sina vrånga gärningar. Moberg Rid 29 (1941).
f) som är besvärlig att ha att göra med; svårhanterlig l. motspänstig; särsk. om ngt abstrakt (ss. värld l. tid l. tillvaro o. d.): som är full av besvärligheter l. motgångar l. prövningar o. d. Werlden warder wrång, ach gifwe Gudh en Sahl(ig) affgångh. Törning 160 (1677). Tusendtals folk hafva blifvit honom föredragna, under det att han aldrig kunnat öfvervinna sitt vrånga öde. JGOxenstierna Dagb. 23 (1769). Mellan vad som borde vara, ock vad som faktiskt är, finnes .. i denna vrånga värld ofta ett stort svalj befästat. Verd. 1891, s. 114. Han uppmanar ungdomen att även om tiden är vrång inte sitta dådlös .. utan förbereda sig för morgondagens verk. Form 1949, s. 5. (Kustgnejsen) är seg och vrång med sneda klov, men Blekinges skickliga stenhuggare lyckades ändå tukta den till regelbundna block. TurÅ 1990, s. 193.
3) om person: som i ord l. handling l. gm sitt beteende l. uppträdande manifesterar en från vad som i allmänhet anses ss. det förväntade l. normala l. naturliga l. rätta avvikande inställning l. åskådning l. karaktär o. d.; särsk. dels: tvär l. vresig l. arg, dels: motsträvig l. motvillig l. omedgörlig, dels: ogin l. avog; särsk. dels i förb. med mer l. mindre likbetydande adj. (numera i sht arg l. sur), dels i sådana uttr. som vara vrång mot ngn; i sht förr äv. dels: illvillig l. illasinnad l. elak, dels: i religiöst hänseende osäker l. vilsen; äv. om djur (se b). Man blir sur och vrång av detta väder. Thetta wrånga och eebräkirska (dvs. trolösa) slectit. Mat. 12: 39 (NT 1526). Then ther wrong är på sina wäghar han skal vppenbar warda. Ordspr. 10: 9 (Bib. 1541). Det lärer ingen wara så wrång, att han uti detta Wärcket mehra kastar Ögonen på Styln, än sielfwa Innehållet. Rålamb 13: Föret. 2 (1690). Nu lägger Demosthenes sin medtäflare till last, att han .. måste spela .. Kreon i Sophokles’ Antigone, samt andra vrånga tyranner. Palmblad Fornk. 2: 385 (1845). (Erik den helige) höll de vrånga och öfvermodiga i tygeln, skipade åt hvar och en rätt. LbFolksk. 411 (1892). Avundsfull och vrång mot människorna, som sutto i torra hus och värmde sig vid eld, sände hon dem mörka tankar till avskedsgåva. Väring Vint. 129 (1927). Sven hade fått en vrångare man att nappas med, men sedan jag skyndat till blev även den fejden kvickt avgjord. Lindström LeendGud. 149 (1951). Nästa dag sökte han upp sin läkare, arg och vrång för att hans liv blivit så galet. VästerbK 1/3 1994, s. 17. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) om domare l. vittne: orättvis l. partisk; äv. allmännare: osannfärdig l. falsk l. bedräglig. Om itt wrångt witne gåår fram emoot någhon, til at witna offuer honom någhon offuerträdning, så (osv.). 5Mos. 19: 16 (Bib. 1541). Williandes Hielmberg .. bewijsa att Insulander uthi .. (brevet) kallat och tillagdt sig, som skulle han wara een weetlöös person, belackare, wrång uttydare. UUKonsP 18: 307 (1687). Att resningsinstitutet och dess lekmän skall få bukt med så genompiskat vrånga domare av olika generationer. SvD(A) 15/2 1956, s. 4.
b) om djur (särsk. om häst): motsträvig l. omedgörlig l. vrensk. Sielfwe Camelarna woro skygge och wrånge wordne. Schroderus Liv. 616 (1626). Piskrapp lärde vrånga stutar gå fåran. Suneson GGrund 74 (1926). När hästen fyllt fyra år skodde de och sålde han, hur rädd och vrång han än var. Ryd Timmerskog. 111 (1980). (Hästen) Var jättefin näst senast men i förra starten var hon bara sur och vrång. Expressen 17/2 2016, Sport s. 14.
c) i överförd anv., särsk. om ngt som vittnar om l. tyder på att ngn är tvär l. arg l. illasinnad l. falsk l. orättvis (särsk. om yttrande l. blick o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (särsk. om kroppsdel l. kroppsorgan o. d.). Itt wrongt sinne, till ath bedriffua obequämeligh ting. Rom. 1: 28 (NT 1526). Lät bortt jfrå tigh en ond munn, och wronga leppar lät longt wara jfrå tigh. Ordspr. 4: 24 (Bib. 1541). För wrongan bitterhet ehr tagen ock til wahra. Hesselius FruentSp. 44 (c. 1710). Laquajerne glömde jag at kalla Monsieur, och fick derföre intet annat af dem än wrånga ord och bistra upsyner. Dalin Arg. 1: 97 (1733, 1754). Nu dock måste bort jag skynda, / Att ej någon här mig finner, / Mig ej onda ögon möta, / Vrånga blickar mig betrakta. Qvanten Dikt. 274 (1880). Av utredningen framgår .. att majoren handlat av ovarsamhet och utan vrång avsikt. DN(B) 1958, nr 332, s. 16.
Ssgr: A: (2) VRÅNG-BELÄTE. (†) jfr beläte 1 o. -bild. Mänskotankens vrångbeläten. Tavaststjerna Laur. 25 (1897). —
(2) -BILD. bild som (i förlöjligande l. gäckande syfte) förställer l. förvanskar ngn l. ngt, karikatyr; äv. (o. numera i sht) om (skildring i ord av) förvrängd l. felaktig föreställning l. uppfattning av ngt (l. ngn), särsk. med av prep. av inledd bestämning angivande det (l. den) som utgör grund för föreställningen osv. (jfr karikatyr 2); jfr -beläte, -föreställning o. vräng-bild. Detta (Guds) hus skulle ej längre förblifva en vrångbild af ett – tempel i ett vildsnår af giftiga växter. AB 14/8 1858, s. 3. Jag tycker .. att det är trefligare att skrifva än att rita vrångbilder. Engström 1Bok 4 (1905). Därmed var det fullständigt slut .. på den vrångbild av politiskt liv, som haft sitt hemvist i cirkus. Grimberg VärldH 5: 145 (1931). Tyvärr upplever jag .. ibland hur socialdemokratisk propaganda genom fackanknutna valarbetare har spridit en politisk vrångbild till vårdpersonal och allmänhet. Expressen 25/8 1994, s. 25. —
-ED, se C. —
(2) -FORM. (†) om från normen avvikande ordform. Öfversättaren skrifver oriktigt Mahomed och mahomedaner, hvilka vrångformer förmodligen i vårt språk bildats efter det franska Mahomet, i stället för Mohammed och mohammedaner. SvTidskr. 1873, s. 450. Östergren (1968). —
(2) -FÖRESTÄLLNING. felaktig l. förvriden föreställning l. uppfattning; jfr -bild. Förf. är tolk för det klara förståndet, fritt från fördomar och vrångföreställningar. Kalmar 27/11 1897, s. 3. —
(1 slutet) -SIDA. avigsida l. frånsida l. baksida; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om ogynnsam l. ofördelaktig konsekvens av ngt i grunden gott. Spegel (1712). Den dagen då jag emottog Herr GeheimeRådets bref hade jag icke fått strumporna på vrångsidan. Tegnér Brev 7: 137 (1834). Industrialismens vrångsidor. 2NF 23: 1307 (1916). —
(3) -SINNAD. (†) vrångsint; i sht substantiverat. Om I så welen fortfara at räkna up alt, hwad de wrångsinnade kunna uti Deputationer hindra eller befrämja, så skullen I alt för länge uppehålla Sällskapet dermed. Oelreich 810 (1756). 2SAH 54: 136 (1878). —
(3) -SINNE. (numera bl. ngn gg) vresigt l. avogt l. motsträvigt sinne, vrångsinthet. Att stifta nya lagar mot frestelser till vrångsinne och ohörsamhet. DN 1906, nr 12960 A, s. 1. —
(3) -SINNIGHET. (†) vrångsinthet. AAAngermannus Tillegn. A 4 b (1587). Atterbom Minnest. 2: 290 (1842). —
(3) -SINT. som har ett vrångt sinne, avog l. tvär l. vresig; förr äv.: illvillig l. ondsint l. orättvis; jfr -sinnad. Widekindi KrijgH 255 (1671). Det är i hela naturen intet större miszfödsel, än en wrångsint menniskia, som är mycket slug .. ty om hon til äfwentyrs förlustar sig uti öfwerflöd .. har hon dock ingen kiäntzel för wälwilja, för wänlighet, och för oskyldighet. Kling Spect. E 1 b (1735). Jag minns .. en gammal dam som var så vrångsint att jag ställde fram hennes klocka en kvart så att jag skulle slippa därifrån lite tidigare. Expressen 17/1 2002, 2: 2.
Avledn.: vrångsinthet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara vrångsint; jfr vrång-sinne, vrång-sinnighet. ÖoL (1852). Önska skulle jag, att din vrångsinthet komme öfver ditt eget hufvud i stället för öfver mitt. Bååth Grette 93 (1901). —
(2 f) -SPÄND, p. adj. (†) om trä: som är svår att bearbeta l. hantera, motsträvig. Hwad skole tå wij göra med wår barn, som aff naturen äro ond och benägen til synd, och äro lijka som itt wrijsogt och wrongspent trä, thet ingen man retta eller sletta kan. LPetri 1Post. M 2 a (1555). Phrygius Föret. 35 (1620). —
(2) -STRUPE, förr äv. -STRUPA. (vrång- 1611 osv. vrånge- 1538) luftstrupe; urspr. (o. numera bl.) i fråga om att (del av) mat l. dryck av misstag berör l. passerar struphuvudet (o. hamnar i luftstrupen); äv. i bildl. anv., särsk. i fråga om att ngt upptas illa l. missförstås o. d.; numera i sht i sg. best. o. i förb. med prep. i. Få l. sätta ngt i vrångstrupen. Komma i vrångstrupen. VarRerV 6 (1538). Thet wthwärtes wädret warder indraghit igenom arteriam vocalem eller wrångstrupen förmedelst Midhiehinnan till Lungorna. Forsius Phys. 352 (1611). Bränvinet gick i vrångstrupen; Gäddan fastnade i halsen. Kellgren (SVS) 6: 252 (1789). Alldeles förkastligt är det privata allmosegivandet till privatpersoner på Runö. Dessa ”smulor från de rikas bord” ha en förunderlig förmåga att komma i vrångstrupen. FoF 1925, s. 41. —
(3) -STYRIG. (†) som är svår att handskas med l. tygla, bångstyrig; jfr -styrd, -styrlig o. ostyrig. Bullernæsius Lögn. e 6 a (1619). (Vi har förväntat) at få lefwa i trygghet .. utan at blifwa af uthländsk fiende eller wrångstyrige Jnländske män .. oroade och anfäcktade. HSH 33: 400 (1723). —
(3) -STYRLIG. (†) = -styrig. Then ther henne (dvs. friheten) miszbruke wil androm til förtredt och skadhe, warder hon .. wrånghstyrligh. Schroderus Liv. 507 (1626). —
(1 slutet) -SÖM. (förr) om slag av broderisöm sydd från avigsidan av ett tyg. Vrångsöm användes .. till mellanverk på putevar, förningsdukar, m. m. QvinlHemsl. 60 (1880). —
(2) -TYDA, -ning; -are (se avledn.). (†) (med avsikt) vantolka l. feltyda (ngt). Svek och vrångtydning. 2RA 3: 645 (1734). En vrångtydning af lagens ord. SvD(A) 1899, nr 99 B, s. 1. Östergren (1968).
Avledn. (†): vrångtydare, m.//ig. person som (med avsikt) vantolkar l. feltyder ngt. Girs Edelh. Föret. 5 (1627). —
(3) -VILJA, förr äv. -VILJE. (numera föga br.) avoghet l. motspänstighet l. tredska. At .. (djävulen) war reen och godh aff Gudhi skapat, såsom the andre godhe Englanar, Men genom eghen wrongwilia föll han aff. LPetri 3Post. 125 a (1555). Någon vrångvilja eller lust att lägga sten på börda har hr Undén icke märkt, men däremot många exempel på omtanke. SvD(A) 22/1 1944, s. 11. —
-VIS. [fsv. vrangvis]
1) (†) till 2, om ngt sakligt: vrång. SvTr. 4: 1 (1521). Hwarföre .. han wille så lenge medh sin wrångwijse Doom hafwa fördragh. Schroderus Urs. A 2 b (1626). (Att han) mera i upsåt at befordra .. Riks-Rådens retablissement, än uti onaturligit, argt och vrångvist upsåt at skada riket sitt fädernesland, ingådt i the anläggningar, som på samma ändamål inrättade varit. 2RARP 12: 604 (1741). De vise sig ett språk må dana / För hvad de forska, hvad de ana, / Blott de ej vrångvist skapa om / Det ordet, som från himlen kom. Franzén Skald. 6: 39 (c. 1845). Moberg Rid 86 (1941).
2) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt l. arkaiserande) till 3, om person: vrång; särsk.: illasinnad l. elak l. ondskefull, i sht förr äv.: osannfärdig l. falsk l. orättvis; förr äv. dels: ogudaktig l. gudlös, dels: oförnuftig l. oklok l. enfaldig. G1R 1: 127 (1523). Så tagha ther monga oförstondiga och wrångwijsa menniskior ena falska mening vth, och föra thet wijdt om kring och seya, at med sådana lärdom skola godha gerningar förkastada warda. OPetri 2: 453 (1535). Then hielp hos werlden söker här, / Och eij hos Gudh sin Herra, / Han wrångwijs och förderfwad är. Ps. 1695, 238: 8. Wrångwist Witne, som ej har blygd at lögnena tala. Nicander SalOrdspr. 13 (1760). Om konungen icke lät sig styrkas till sin ed, skulle Rådet då lyda äfven den konung, som vrångvis var? 2SAH 46: 42 (1870). särsk. i överförd anv., om sinne l. väsen o. d. The ther .. äro gladhe vthi sitt onda och wrongwijsa wesende. Ordspr. 2: 14 (Bib. 1541). Jagh förundrar migh på idher wrångheet, hwarföre I icke een gång wele afstå medh dett wrångwijsee sinne. 3SthmTb. 14: 71 (1624). Menniskor, som .. fritaga sig från .. hvarje band på det vrångvisa lynnet. Wallin 1Pred. 2: 350 (c. 1830).
Avledn.: vrångvishet, r. l. f. särsk. (numera bl. ngn gg, ålderdomligt l. arkaiserande) till -vis 2: egenskapen l. förhållandet att vara ”vrångvis”. G1R 28: 276 (1558). Jag har sedt .. den rena dygden uti desz låga boning där hon sökt unfly ondskans och wrångwishetens umgänge. Bergeström IndBref 223 (1770). Prosten Qviding .. var inne hos sjötullnären på aftonvard för att få resonera om de båda studenternas vrångvishet. Holmberg Leopold 1: 16 (1953).
vrångvisligen, äv. vrångvisliga l. vrångvisligit, adv. (-liga 1541–1855. -ligen 1565–1939. -ligit 1593) (†) på ett orätt l. orättfärdigt l. felaktigt l. förvrängt l. falskt sätt; särsk.: otillbörligen l. orättmätigt l. lagstridigt (särsk. i fråga om dom). Förrädhare äro vthi tigh, på thet the skola vthgiuta blodh, the äta på berghomen, och handla wrongwijsligha j tigh. Hes. 22: 9 (Bib. 1541). At the som befinnas wrångwijslighen slå Kyrckio-ägor under sig, ingalunda måge slippa, förutan anseenlige Böter, och Kyrckiones eller Kyrckiobords tagne skadas ersättiande. Kyrkol. 26: 5 (1686). (Den polske kungen har) tagit tilfälle, att mera förolämpa Hans Maj:t, wrångwisligen uttydt desz goda upsåt, och sökt at giöra det onyttigt. Nordberg C12 1: 342 (1740). (Stadgandet i 1734 års lag) ang. parts klagan hos konungen öfver att hofrätten vrångvisligen dömt eller att rätten är honom nekad vorden. Kallenberg CivPr. 1: 1101 (1926). Cannelin (1939). —
(2, 3) -VISA. [fsv. vrangvisa; till -vis] (numera bl. ngn gg, ålderdomligt l. arkaiserande) orätt l. orättfärdighet l. orättvisa l. ohederlighet; förr särsk. (i fråga om dom): partiskhet l. mannamån. The togho sigh allahanda wrongwijso före. LPetri Sir. 47: 25 (1561). Kongl. Maj:t tilhörer, Lag rätt ock sanning at styrkia, älska ock giömma; Men wrångwisa ock orätt förbiuda, afskaffa ock nedertryckia. PH 1: 14 (1719). Att öfverskyla vrångvisan af utslaget har man ökat Tjäders skadestånd från 300 till 500 Rdr. Calonius Bref 281 (1797). Till sitt sinnelag var .. (han) en alltigenom rättrådig människa. Han upprördes när vrångvisa begicks och dolde ogärna sitt misslynne. SvD 7/2 2008, s. 30.
B (†): VRÅNGE-STRUPE, se A.
C: (2, 3) VRÅNGO-ED. (vrång- 1715. vrångo- 1717 osv.) (förr) om ed varmed part i tvistemål intygade att denne drev sitt mål i god tro o. inte av illvilja l. med beräkning. FörarbSvLag 3: 204 (1715). Thet första slags Ed, som wid Domstolarna förekommer, är wrångo Ed .. Thenne Ed har intet annat syftemål, än at hindra och förekomma många orättwisa menniskiors onskefulla begiärelse och lusta til at träta. Nehrman PrCiv. 290 (1751). I vrångoeden .. ej blott betygar parten, att han tror sig ha en rättvis sak .. utan han lofvar, bland annat, att ej bruka någon veterlig osanning och list eller ”dölja något som till en rätt upplysning däri tjenar utan gifva det allt redligen tillkänna.” Kallenberg CivPr. 1: 1122 (1926).
Avledn.: VRÅNGA, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 slutet: avigsida l. baksida; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Thetta är at akta, at på Sidan af kyrckan är en Runsten inmurad, men wrångan utwänd, at man Skrifften innan til på andra Sidan icke får läsa. Œdman Bahusl. 298 (1746). Det är så verkligt som vrångan på en matta. Larsson Hemmab. 198 (1916). Jag lär känna New York nattetid, precis som staden är, på vrångan och på rätan. GbgP 1947, nr 37, Bil. s. 1. —
VRÅNGAS, v. dep. (numera bl. tillf.) till 3: visa sig l. vara vrång, sätta sig på tvären. Straxt begynte .. (djuren) brångas, / rijfwas och wrångas, / med hwar annan stångas. HeerdaQwäde 13 (1700). Jag för min del ska i alla fall inte vrångas. Carlsson Oxnäset 334 (1947). —
VRÅNGELIGEN l. VRÅNGELIGA l. VRÅNGLIGA l. VRÅNGLIGEN l. VRÅNGSLIGA, adv. (-eliga (-e) 1542–1655. -eligen (-gh-) 1597–1830. -liga (-gh-) 1527–1769. -ligen (-gh-) 1577–1627. -sliga 1729) [fsv. vranglika] (†) till 2, särsk.: oriktigt l. felaktigt l. förvrängt l. förvanskat (i sht i förb. med verb med bet.: uttolka l. tyda l. förstå); äv. dels: skamligt l. gement l. nedrigt, dels: ohederligt l. orättfärdigt. All then lærdom genstærtwgha och ostaduga menniskior vraangliga haffwa vthdragit aff then helga script. G1R 4: 400 (1527). (Gud har) welat föra thet enfaldige och här til dagz wrångeligen förförde Folket till Gudz sanne kunskap och kännedom. Thyselius HdlLärov. 1: 63 (1617). Låta gåfwor förblinda och förleda sig, och taga mutor, och således wrongsliga handla; si, thet är synd, thet är fördömeligit. Swedberg Lefw. 422 (1729). De bedja .. att detta deras betänkande ej måtte wrångeligen tydas, utan till det bästa upptagas. Fryxell Ber. 4: 99 (1830). —
VRÅNGHET, r. l. f. [fsv. vranghet]
1) till 2: orätt l. orättvisa l. snedvridenhet; äv. (o. numera bl.) till 2 f: svårhanterlighet l. motspänstighet l. omedgörlighet. (Boken har) blifvit föremål för en kritik, hvars hätskhet, orättvisa och vrånghet förråda partisinnets ensidighet. Palmblad Norige Bih. 1 (1847). All världens vrånghet och lögn och svek / förvandlas till guldstoft i kvällssolsglöden. Fallström VDikt. 2: 198 (1896, 1899). Lager på lager av oljefärg har strukits upp, vilket vittnar om materialets vrånghet när det gäller att få det dit konstnären vill. ÖstersundP 1/3 2005, s. 10.
2) till 3: egenskapen l. förhållandet att vara vrång; äv. konkretare, om utslag härav, tvärhet l. vresighet l. avoghet; i sht förr äv.: ondskefullhet l. illvilja l. orättvisa l. orättfärdighet. J wrongheeter är iach födder, och j synder haffwer min modher afladh mich. OPetri 1: 107 (1526). På thet all rettwisa styrckt, och all ondska och wrongheet må förhindrat och förtaghen warda, at wij vthi fridh och roligheet .. leffua måghe. LPetri KO 41 b (1561, 1571). Stadganden derom, att om Domaren antingen af vrånghet och väld, eller ock af okunnighet och misstag fällt en orättvis dom, (osv.). Nordström Samh. 2: 596 (1840). Hon har stått ut med hans snålhet, vrånghet och dumhet för att hon älskar honom. NerAlleh. 10/6 2006, Bil. s. 20. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content