VÄGARE vä3gare2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. =.
Etymologi
[liksom d. væger, t. wäger av nl. weger, sannol. avledn. av mnl. weeg, vägg (se VÄGG)]
skeppsb. om långskepps gående förstärkning i fartygsskrov. Rålamb 10: 9 (1691). Styrckan och varacktigheten: beror dels på Proportionen och godheten af Wercket, dels på förskjutningen af Timren, Wägare .. och den öfriga Bordläggningen. FSjöbohm Sjöm. Bih. 9 (1791). Spanten och däcksbalkarna voro förbundna med starka knän och för ökandet av långskeppsstyrkan anbragtes ej blott kölsvin utan jämväl starka vägare. Nilsson SjöfSkeppsb. 84 (1922). De långa, låga turumafartygen erhöllo erforderlig långskeppsstyrka medelst vägare mellan bottenstockarna och däcksbalkarna. SvFlH 2: 327 (1943). — jfr BALK-, BOTTEN-STOCKS-, KIMMINGS-, SIDO-, SLAG-, TOFT-VÄGARE m. fl.
SAOB
