VÄGA, v.3, utom i inf. anträffat bl. i ipf. sg. vog, ipf. pl. voge o. p. pf. vägen (-in).
Etymologi
[runsv. vega, fsv. vägha; jfr d. veje, fvn. vega, viga, got. weihan, fht. -wehan (i ssgn ubarwehan, segra, mht. wehen), feng. gewegan; till den rot som äv. föreligger i bl. a. lat. vincere, segra, fkyrkoslav. věkъ, livstid, evighet, lit. veĩkti, göra, utföra, arbeta, viẽkas, (livs)kraft, liv, kymr. gŵyth, strid. — Jfr VIG, sbst., adj., VÄGRA]
(†) döda (ngn i strid). Then kallas i gambla vijsor väghin, som slagin eller dräpin är. OPetri i Lychnos 1937, s. 143 (c. 1535). Siuardt Rÿcker vth sitt gode suärdh / de(t)t skin som solen Rödh / och så wogh han de bröder siu, / att bloden löper dem till dödh. Visb. 3: 67 (c. 1635). Ihre (1769).
SAOB
