VÄNSTER, sbst.1, r. l. f.; best. vänstern (Möller(1790, 1807)), äv. vänstren (möjl. äv. att hänföra till sg. vänstra, IErici Colerus 2: 24(c. 1645), VetAH 1769, s. 328) l. vänsteren (Schroderus Dict. 372(c. 1635)); pl. vänstrar; äv. VÄNSTRA, sbst.1, r. l. f.; endast anträffat i sg. best. vänstran, möjl. äv. vänstren (se ovan).
Ordformer
(venster 1814. vänster (w-) c. 1635 (: Wänsteren)–1824. vänstran (w-), sg. best. 1743–1786. wenstren, sg. best. c. 1645–1769)
Etymologi
[sv. dial. vinster, vänster, vänstra; jfr nor. nn. vinster, nyisl. vinstur, vinstra; sannol. i avljudsförh. till det ord som föreligger i t. wanst, buk; möjl. till den rot som äv. föreligger i sanskr. vaniṣṭhú-, ändtarm]
(†) om mage hos idisslande djur; särsk. om löpmage. Schroderus Dict. 372(c. 1635). På samma sätt pläga somliga göra sig Löpe aff een ung Swijnemage, the bruka och Wenstren aff ett Nööt i samma stadh. IErici Colerus 2: 24(c. 1645). Lindfors(1824).
