VÄNSKAS vän3skas2, v. dep. -ades.
Etymologi
[sv. dial. vänskas; till VÄN, sbst., möjl. under inverkan från ett mer l. mindre liktydigt sv. dial. vänskapas (se VÄNSKAPA)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) visa sig vänlig l. välvillig (mot ngn); äv. närmande sig l. övergående i bet.: vänslas. Lindholm Sibbo 1: 140 (1890). Kristin och Grels fördrevo tiden vidare med att vänskas och skoja under skratt och glam, där de lågo på hövålmen. Högberg Baggböl. 1: 189 (1911). (Mammorna) ödmjukade sig inför henne, vänskades och fjäskade. Bergman LBrenn. 85 (1928).
