YNGSKA, r. l. f.; best. -an; äv. YNGSKO, r. l. f.; best. -on.
Ordformer
(yngska 1685. yngsko, nom. 1712. yngsko, efter prep. 1677–1764. ynsko, oblik form 1664–1677)
Etymologi
[fsv. yngska; jfr fd., ä. d. yngske; avledn. av UNG, adj.]
(†) ungdom; ungdomstid; äv. mer l. mindre bildl.; jfr YNGSLA, sbst.1 Ynskons wigheet ey kan meer än den tungfota gamblon / Vndlöpa dödsens macht, hans wäldiga ältan och åttlopp. UHiärne (SVS) 149(1664). För then skul när hoos osz är späda Wårens yngska / Tå hafwa andre Höst, och mista Löfwetz grönska. Spegel GW 178(1685). Gerna man håller uti den sed, man gripit af yngsko. Nicander KonStyr. 8(1760). Ty worde barnens wilje i rättan tid, det är, i yngskone, med en nödig och tjenlig aga bruten, och dem icke tilstaddes i alt sjelfswåld då at upwäxa .. så blefwo de aldrig så enwise, som de likwäl beklageligen äro. Lenæus Delsbo 217(1764).
SAOB
