publicerad: 2023
ÄNGSLIG äŋ3slig2, förr äv. ÄNGSTLIG, adj. -are. adv. -A (†, Linc. F 1 a (1640), Swedberg Ordab. (1725)), -EN (numera mindre br., Linc. Pppp 1 a (1640), SvD 18/5 1974, s. 16), -T (Dähnert 369 (1746) osv.).
Ordformer
(engslig (-gh) c. 1655–1729 (: Engsligheten). ängslig (æ-, -sz-, -z-, -zs-, -gh) 1640 osv. ängslott, n. 1555. ängstlig 1668 (: afwundz-ängstlig)–1764. änslig c. 1585–1723 (: änsligheter). — n. sg. o. adv. -ligit (-et) 1659–1745. -ligt 1709 osv.)
Etymologi
[fsv. ängslogher, ängslegher, ängsleliker m. fl.; avledn. av ÄNGSEL (l. ÄNGSLA, sbst.); åtm. delvis äv. motsv. fsv. angis(t)lika, ängislik(a), ängslika m. fl., adv., till ÅNGEST; jfr motsv. bet.-utveckling hos t. ängstig (se ÄNGSTIG) o. det rotbesläktade lat. anxius (varav eng. anxious); med avs. på formen ängstlig jfr d. ængstelig, nor. engstelig, mlt. engstelik, t. ängstlich. — Jfr BEÄNGSLIG, BEÄNGSLIGA, ÄNGSLE, adj.]
1) om person: som känner oro l. rädsla (inför ngt, i sht ngt ovisst l. okänt); särsk. i förb. med bestämning (som anger föremålet för oron osv.) inledd av prep. för l. över l. bestående av inf.-förb.; äv. dels med huvudord betecknande ngt sakligt (jfr 2): som ger uttryck för l. vittnar om ngns oro osv., dels i motsv. adverbiell anv.; i sht förr äv. dels i fråga om starkare form av oro osv. (se särsk. a), dels närmande sig l. övergående i bet.: bedrövad l. sorgsen; jfr ÅNGSE, ÄNGSE, ÄNGSLE, adj., ÄNGSTIG. Det är ingenting att vara ängslig över. Ett ängsligt sätt. Med ängslig röst. Jag tittade mig ängsligt omkring. Brahe Kr. 39 (c. 1585). Iagh kan aldrig beskrifwa huru iagh är ängslig för min ängels hälsa. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 231 (1697). Min hiärtans aldrakiäresta Syster! Jagh är helt ängsli[g] och veet migh ingen rådh, som åhter nu så länge försummat at giöra min underdånskylldigsta upvaktningh. Carl XII Bref 90 (1708). De (dvs. hattarna) voro icke så ängsliga för att göra utgifter, som deras motståndare. Malmström Hist. 6: 187 (1877). Han var en muntergök, som ej var ängslig af sig. Wigström Folkd. 2: 96 (1881). Alltid ängslig att ej i rätt tid hafva en beställd sak färdig .. arbetade mäster Gudmund med stor ifver. Rydberg Vap. 81 (1891). Han var nog lycklig, men det fanns perioder i hans liv då han kände sig ängslig. Johnson DrömRosEld 20 (1949). Det där ängsliga uttrycket i hennes ansikte. Jörgensdotter BergDöttrar 150 (2009). — jfr AVUNDS-, SJÖ-, SMÅ-, TAL-ÄNGSLIG m. fl. — särsk.
a) med huvudord betecknande hjärta l. själ l. sinne o. d. (äv. metonymiskt, om person); i sht förr äv. i fråga om starkare oro, närmande sig l. övergående i bet.: plågad av ångest l. kval. Huru skal man tå bära sigh åt, när samwetet begynnar för synderna skul wara ängslott och bedröffuat? LPetri 4Post. 28 b (1555). När han tå for til annat rum, / Han först sin stad Capernaum / Med sin närwaro tiänte, / Til frögd och tröst / Mångt ängsligt bröst / Som honom ther förwänte. Runius (SVS) 1: 52 (c. 1710). Desz phisionomie war hurtig, men tanckfull, och gaf tilkänna et ganska ängsligt sinne. Säfström Banquer. C 4 b (1753). Ängsligt vårt hjerta slår af bäfvande väntan. Stagnelius (SVS) 3: 66 (1817). Som den ängsliga själ jag är. SvD 13/11 1988, s. 4. — jfr HJÄRT-ÄNGSLIG.
b) i speciellare anv. (o. i sht med negativ bibet.), i fråga om osäkerhet o. oro över sin identitet l. sina värderingar l. sin roll l. plats i sammanhanget l. över hur man uppfattas l. vad andra ska tycka o. d.; jfr 3. Allt ängsligt ordval och hvarje sökt uttryck (var) här allraminst på sin plats. Det gällde tvärtom .. att okonstladt ”kläcka ur sig rätta ordet”. Wennerberg 2: LXXXV (1882). Tidsandans .. rädsla för frihet i tanke och handling, dess ängsliga hänsynstagande till legitimitet och ståndsprivilegier. 3Saml. 9: 96 (1928). Jag hörde själv hur småborgerligt ängslig jag lät. Östergren SistCig. 216 (2009). De (styrs) av ängslig vilja att passa in och är ständigt beredda att göra om sig. Johannisson MelankRum 253 (2009). Ängsliga stockholmare ur medelklassen, som kämpar med sin politiska korrekthet. NVärmlT 19/12 2020, s. 36.
2) [eg. utvidgad l. metonymisk anv. av 1] (†) som ger upphov till viss oönskad l. oangenäm känsla l. sinnesstämning o. d.
a) om ngt som väcker bedrövelse l. sorg l. nedstämdhet o. d. hos ngn: sorglig, dyster; förfärlig, hemsk; särsk. dels om omständighet l. tillstånd l. tidsperiod o. d., dels om natur l. trakt l. plats, dels om ljud l. ljus. En ynkeligh, sorgfull och ängsligh tijdh. Linc. A 6 b (1640). Så böre Wij likwäl ej aldeles låta modet .. falla .. wid detta ängslige tilståndet. Stiernman Riksd. 2162 (1718). Fångarnas ängstliga boningar. BtVLand 5: 91 (1764). Hör klockorna med ängsligt dån / Nu ringa för en Bacchi Son. Bellman (BellmS) 2: 19 (1769, 1791). Vid norska gränsen äro bergen nästan bara och gifva ett högst ängsligt utseende. Bergman VSmSkr. 12 (1816). Han fann, att solen gått ner och att månen begynt sprida ett ängsligt sken i skogen. Bäckman Sjöj. 2: 45 (1851). Hvad det är mörkt och ängsligt härinne! Snälla mamma, drag upp gardinen litet! Roos Önsk. 3 (1892). En ängslig och skröplig verklighet. Johnson Se 84 (1936). — särsk. närmande sig l. övergående i bet.: enslig l. ödslig. En hwirfwel-wind dig förde bårt, / Från ängslig hamn, på rymden wida. Nordenflycht QT 1746–47, s. 13. Här blir en ängslig vinter. Alla menniskjor resa bort, och det är rättnu en skam att bli hemma. 2Saml. 7: 96 (1783). (Sv.) Et ängsligt ställe, (eng.) A lonesome place. Widegren (1788). Det var tyst i stugan, ängsligt tyst, så när som på några fläktar i de snart utbrunna kolen. Högberg Vred. 1: 136 (1906).
b) om ngt som väcker ångest l. fysiskt l. psykiskt lidande: plågsam, svår att uthärda. Siälen är, genom trona, förenad med Christo och hafwer erhållit .. et andeligit sinne; men måste tillika känna ängsliga anfall af thet widlådande köttet. Bælter Christen 236 (1743, 1748). Se lifwet är icke så ängsligt och swårt, / När wi på desz ändamål tänka. Nordenflycht QT 1748–50, s. 9. Et så främmande tal trängde sig med et ängsligt styng i mitt innersta. Riccoboni Catesby 49 (1761). ”Evige Gud! en så ängslig musik!” sade majorskan för sig sjelf, och hade ej ett rum, ej en vrå att krypa uti, der hon icke hörde dessa oharmoniska ljud skära emot hvarandra. Knorring Skizz. II. 2: 62 (1845). Att resan i en sådan belägenhet (dvs. frusna, genomvåta o. med trötta ben) .. var högst ängslig och oangenäm, ligger i sakens natur. Castrén Res. 1: 27 (1852). Pinande ängslig blåst. Wulff Petrarcab. 308 (1905). — särsk. i försvagad anv., övergående i bet.: olidlig; tråkig l. långdragen l. tröttsam; särsk. dels om person, dels om sysselsättning l. tidsperiod o. d. Det är ängsliget, at wi så länge skole wara utan at få til oss eller affärda kunna någon post. Hermelin BrBarck 163 (1708). Jag (har) tykt ängsligit skulle blifwa at taga en sak före, som tid och flit fordrade. Annerstedt UUH Bih. 3: 289 (i handl. fr. 1742). Det ängsliga tidsfördrifvet, at bevista en hel Gudstjenst i et kloster. SvMerc. 1765, s. 240. Nå, det var då väl, at jag en gång blef utaf, med den ängsliga Capten Puff, och hans eviga prat! Kexél Puff 1 (1789). Ahlman o. Forsman (1885).
3) [utvecklat ur 1; jfr motsv. anv. i t., eng., lat.] ytterst l. överdrivet omsorgsfull l. angelägen l. ivrig; numera bl. (utan klar avgränsning från 1 b) om ngt sakligt som vittnar om sådan omsorgsfullhet l. angelägenhet osv. l. i adverbiell anv., särsk. i sådana uttr. som ängslig noggrannhet l. uppmärksamhet, ängsligt noggrann; jfr SKRUPULÖS. At somlige Menniskior .. äre så ganska ängzslige och brinnande til at lära then konsten som the åstunda. Muræus Arndt 4: 57 (1648). Merker huru doch stölden vppenbarad wardt: huru ängslig han war, at stölden bewara i jordene. Swedberg Cat. 100 (1709). Om man också med den ängsligaste uppmärksamhet inrättar sina gerningar efter pligt och samvete. Iduna 2: 75 (1811). Katholska kyrkans bruk, hwilka Konungen i allmänhet iakttog med småaktig och ängslig noggrannhet. Ekelund 1FädH II. 1: 102 (1830). Gerhard Bluhm hade någonting ängsligt vårdadt i hela sin yttre apparition. Lundegård Prom. 1: 24 (1893). En ängsligt noggrann person. AB 18/2 1969, s. 36.
Avledn.: ÄNGSLIGA, v., l. ÄNGSLIGAS, v. dep. (-a 1688, 1712. -as 1703) (†) göra (ngn) ängslig; äv. ss. dep.: bli l. vara ängslig; jfr ängsla I 2, III 2. Swedberg SabbRo 1537 (1688, 1712). Vij .. ängsligas öfver det Polska väsendet. Bark Bref 1: 39 (1703). —
ÄNGSLIGHET, r. l. f.
1) till 1: förhållandet l. tillståndet l. egenskapen att vara ängslig; ängslan; förr äv. dels i fråga om att känna sorg l. bedrövelse, dels (allmännare) om psykisk l. fysisk plåga l. pina; jfr ängstighet. Lät digh behaga dhem som lefwa, mer än dhen (dvs. den döde) / Dhet kan din nyie Sorg och ängzlighet bäst lena. Skogekär Bergbo Wen. 113 (c. 1650, 1680; uppl. 1993). Under Bröstet hade han starka tryckningar, kring Hiertat swåra ängzligheter. Tranæus Medewij 67 (1690). Osäkerhet, ängslighet och nervositet. SvD 30/12 2007, Näringsliv s. 11.
2) (†) till 2, särsk. till 2 b slutet, mer l. mindre liktydigt med: olidlighet l. plågsamhet. Swedberg Cat. 765 (1709). Til at des bättre kunna tåla Fångenskapetz förtreet och ängslighet, sökte jag öfwerkomma några böcker. Ehrenadler Tel. 57 (1723). AvestaT 24/12 1895, Bil. s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content