publicerad: 2023
ÖKÄND ø3~ɟän2d, adj.; -are; n. o. adv. ÖKÄNT.
Ordformer
(o- 1691. ö- 1612 osv. öd- (-dh-) 1563–1893. öde- 1669; se för övr. KÄND)
1) (†) som (till det yttre) är lätt att känna igen l. lägga märke till; särsk. med bestämning inledd av prep. av, angivande kännetecken; äv. dels: som är välkänd l. allmänt bekant (för vissa handlingar l. egenskaper o. d.) (jfr BERYKTAD (1,) 2, NOTORISK), dels i sådana uttr. som vara ökänd (i)från ngn l. ngt, (med sina särskilda kännetecken) vara lätt att särskilja från ngn l. ngt. Och på thet the måtte ware ödkände, som samme posthäster bruke schole, haffwer högz:te Kong:e M:tt latidt Göre nye postbösser. LReg. 13 (1563). De gemene fångar (skulle) gå uti en bult och arbeta, och längst hwar sjette dag rakas, och således giöras ökände, när de kommo ibland bönderne. Tegel E14 99 (1612). The sade, han heter K. Rolof i Westergöthland, och är wäl ökänder af sin storlek oc anseande. Verelius Gothr. 122 (1664). På det de desto bättre måge wara ifrån andra ökiände, så skola samma Dödebärarne med ett wist tecken uthmärckias. SthmStadsord. 2: 219 (1710). Att jag nästan är den ende präst i stiftet, som är ödkänd för liten lön och mycket arbete. VDAkt. 1785, nr 186. Diadelphien. Icke allenast det yttre utseendet af stjelkar och blad gör denna class mycket ökänd, utan (osv.). VetAH 1800, s. 278. Där fick jag se hela raden av vapenprydda vagnar. Altieris voro där, Borgheses och Massimos i sina ökända ljusgrå livréer med vapensköldarna invävda i gredelina galoner. Lagergren Minn. 6: 96 (1927).
2) [eg. specialanv. av 1] som har dåligt rykte l. är allmänt känd på grund av (moraliskt) tvivelaktiga handlingar l. egenskaper, illa känd; särsk. med bestämning inledd av prep. för, angivande orsaken till ryktet osv.; jfr BERYKTAD (1,) 3, NOTORISK. (Om kaplanerna undanhåller de synder som begåtts i församlingen) blifwa the ökende och holdne för otrogne och skrymtachtige tienare. KOF II. 1: 355 (1659). En liderlig Yngling, hwilken genom sina laster förspelt sin lycka .. och giordt sig så ökiänd, at hwar Man pekat efter honom med fingret. Mörk Ad. 1: 183 (1743). Hon är ökänd i hela Paris. Ödman VårD 1: 163 (1887). Getterna äro här liksom på andra platser ökända för det ohägn de öfva på all skog. SkogsvT 1906, s. 239. En ökänd spritlangare fast på fredagen. SvD(A) 10/12 1921, s. 12. Hos facket är företaget ökänt för brott mot lagar och avtal. GbgP 29/4 1994, s. 6. Han levde efter devisen ”hellre ökänd än okänd”. HbgD 19/10 2014, s. A10.
Avledn.: ÖKÄNDHET, r. l. f.
1) (†) till 1: förhållandet l. egenskapen att vara välkänd l. lätt att känna igen. (T.) Kenntlichkeit .. (sv.) ökjändhet, hwar på något kjännes. Lind 1: 1003 (1749). Auerbach (1916).
ÖKÄNDIS, m. l. f. (ss. ig). [efter mönster av kändis, känd person; med avseende på bildningssättet jfr andra på adj. bildade personbeteckningar med suffixet -is, t. ex. smalis o. tjockis] (numera bl. tillf., vard.) till 2: ökänd person. (Filmen) med dess vimmel av känd- och ökändisar i rollistan. DN(A) 14/5 1966, s. 24. De är kända för något dåligt – de har blivit ökändisar. GbgP 17/4 2011, s. 79. —
ÖKÄNNA, v. (†) till 1: lätt känna igen l. lägga märke till (ngt); anträffat bl. i pass. Åtskillelighe Krigzwårteckn, medh hwilka .. Regementerne och Compagnier ökennes, och åtskilies ifrå hwar andra, såsom: Phaner, Fenichor, etc. Paulinus Gothus MonTurb. 257 (1629). Näszel-Klockan, som äfwen odlas som en prydnad i Trägårdar .. ökännes wäl genom sit hårkantade blomfoder, sina hjertlika blad och tregreniga blomskaft. Fischerström 4: 263 (1795).
Spoiler title
Spoiler content