publicerad: 1904
BERYKTAD beryk4tad, i Sveal. äfv. 032 (bery´ktad Weste; ber`ykktad Almqvist), p. pf. (af föreg.) ss. adj.
Etymologi
[jfr d. berygted, som har dåligt rykte, holl. berucht, som har dåligt rykte, förr äfv.: berömd, namnkunnig, t. berüchtigt, som har dåligt rykte]
1) som har (så l. så beskaffadt) rykte l. är allmänt känd o. bekant (för ngt). jfr anm. under 2. — särsk.
a) föregånget af kvalitetsadv., numera vanl. illa l. dyl. (jfr BERYKTA 1 b β): som har ett (så l. så beskaffadt, i sht dåligt) rykte. (Guds) nampn .. är .. nampnkunnogt, och wäl beryctat. O. Petri Men. fall 138 (1526). Levin Cabale 1 (1800). Den skogen icke just så väl beryktad är, / Den som sig vågar dit ej kommer mer tillbaka. Stjernstolpe Ob. 22 (1816). En illa beryktad krog. Dalin (1850). Det i Sibiriska Ishafvets historia så illa beryktade sund, som skiljer Ljachoffs ö från fastlandet. Nordenskiöld Vega 1: 402 (1880). Grefvarna af Porciano, .. illa beryktade för sin högst anstötliga vandel. Lidforss Dante II. 2: 56 (1902); jfr c β.
b) i uttr. beryktad (så)som (förr äfv. för; jfr c, d) ngt, som har rykte l. ord om sig att vara (ngt); känd l. bekant såsom (ngt); som står i ropet l. gäller för att vara (ngt). Han war mykit beryctat för en dughelig stridzman. O. Petri Kr. 198 (c. 1540). Berycktadh för en ram (dvs. stor) trulkarl. Laurbecchius Sim. A 4 a (1652). Tyghuset (i München) .. var beryktadt såsom ett bland de rikaste i hela Tyskland. Fryxell Ber. 6: 409 (1833). Från Mora, från Älfdal och Venjan kommit rustade män; / herr Daniel vore beryktad som deras gode vän. Fredin Dan. 15 (1888).
c) med prep. för (jfr b, d) inledande en bestämning som angifver l. antyder ryktets l. ryktenas innebörd; jfr BERYKTA 1 b α.
α) mer l. mindre närmande sig 2, i fråga om rykte(n) af berömmande l. lofordande innebörd. Ivars dotter, Öda, .. blef .. mycket beryktad för sin skönhet och stora förstånd. Fryxell Ber. 1: 73 (1826). Athenarne voro beryktade för sin skicklighet att storma murar. H. Hamilton i VittAH 20: 53 (1849). Halmstad är vida beryktadt för sin lax. Dalin (1850). Novaja Semlja (har) af gammalt varit beryktadt för sin rikedom på ädla metaller. Nordenskiöld Vega 1: 259 (1880). Bildt Ital. 38 (1896). — jfr VISDOMS-BERYKTAD.
β) mer l. mindre närmande sig 3, i fråga om rykte(n) af förklenande l. nedsättande innebörd. Någon, som är för ogudaktighet beryktad eller ökänd. Tessin Bref 1: 94 (1751). Den för sina farligheter beryktade hofvägen. Rosenstein 1: 52 (1783). (Gnostikerna) voro .. beryktade .. för sina utsväfningar. Agardh Teol. skr. 1: 84 (1842, 1855). Ett för sina stormar och sin starka sjögång beryktadt vatten. Torpson Eur. 1: 3 (1895).
d) (†) i uttr. beryktad för (en person af motsatta könet) (jfr b, c), allmänt omtalad ss. stående i intimt l. otillbörligt förhållande till, som kommit i rykte för (ngn). (Flera personer) berättade huru Anders Stuwart skulle .. wara berychtad för denne sin oächta sons moder, mädan ännu hennes förre man lefde. RARP V. 1: 47 (1652).
2) [jfr motsv. anv. i ä. holl.] (numera mindre br.; jfr dock slutet) ryktbar, namnkunnig; berömd, frejdad; numera ej gärna för att utmärka ryktbarhet af högsta ordningen; stundom äfv. med en lätt ironisk anstrykning o. då ibland liktydigt med: som kommit l. är l. står i ropet. Weldughe och fast berychtadhe män. 1 Mos. 6: 4 (Bib. 1541; öfv. 1904: namnkunniga). Renommé, namnkunnig, berychtad, wida bekant, widfrägdad. Swedberg Schibb. 295 (1716). Orange-trägården (i Vatikanen) heter Belvedere; hvaraf den beryktade Apollo-Bilden fått sitt namn. Atterbom Minnen 511 (1818). Dernäst (dvs. efter svärdet) ypperst i pris var en armring, vida beryktad. Tegnér 1: 18 (1825). Runeberg 1: 33 (1832). Det vackra och vidt beryktade Medevi. Almqvist Baron J. K*. 36 (1835). Ödet, som bestämt Kagg att en dag sjelf blifva en af de beryktade härförare under trettioåra kriget. Beskow Minnesb. 1: 137 (1853, 1860). Den eller den beryktade fotografens collodium. Nyblæus Fotogr. 65 (1874). Våra beryktade romanförfattarinnor, hvilkas böcker ju hittade väg äfven långt utom landets gränser, mäktade .. ej gifva dessa sina verk det artistiska mästerskapets prägel. U. v. Feilitzen i Ord o. bild 1894, s. 47. jfr: Petrus Caroli är för öfrigt en temligen beryktad person, men med ett oklart rykte, snarare ondt än godt. Svedelius i SAH 51: 288 (1875). Anm. Ett l. annat af här anförda språkprof hör möjl. till 1. — (fullt br.) i fråga om namnkunnighet l. ryktbarhet af tvetydigt l. mindre ärorikt slag; jfr 3. Och hadhe han på then tijdh en berychtat fånga som heet Barrabas. Mat. 27: 16 (Bib. 1541; NT 1526: merkeligh). Den beryktade stortjufven Drufva. Blanche Bild. 3: 19 (1864). — jfr RIKS-, SAGO-, VIDT-, VÄRLDS-BERYKTAD.
3) [jfr motsv. anv. i d. o. holl. samt t. berüchtigt] som är allmänt känd på grund af ofördelaktig(a) egenskap(er) l. handling(ar), som har dåligt rykte, illa känd, ökänd, vanryktad; i sht med afs. på det moraliska området. De beryktade Paternosterskären. Berychtett vtuchtigt .. liffwerne. G. I:s reg. 12: 267 (1539). (Prästerna få icke) taga (till äkta) någon person som haffuer ondt rychte, eller är aff berychtade Föräldrar född. Petreius Beskr. 6: 9 (1615). Hästarne (näml. Lifgardets till häst) äro lika så väl ryktade, som kavalleristerne äro beryktade. Blanche Tafl. 1: 279 (1845, 1856). — särsk. i uttr. beryktad kvinna, kvinna som har rykte om sig att vara lösaktig l. är bekant för lösaktighet, beryktadt hus, om bordell o. d. En löösachtigh och berychtat quinna. L. Petri Kr. 42 (1559). At berychtade och förnedrade Personer icke beprydes vthi Brudehögtijdh med Cronor, eller sådan hederligh Drächt, som dhe elliest hafwa och dragha kunde, om dhe hade sigh wäl och ährligen förhållit. Stiernman Com. 3: 275 (1664). Björn Förf. yngl. 79 (1792). De beryktade tärnorna Myro och Praxinoa. Rydberg Ath. 98 (1859, 1866; uppl. 1876: vanfrejdade). — jfr OBERYKTAD.
Anm. Med afs. på anv. af BERYKTA o. BERYKTAD förekomma hos tidigare lexikografer ngt skiljaktiga uppgifter, väsentligen dock gående ut på att ifrågavarande ord, bortsedt från det ä. (bibel-)språket, företrädesvis (l. uteslutande) brukas i de här under BERYKTA 2 o. BERYKTAD 3 upptagna bet. (jfr förhållandet i dan. o. de västgerm. språken); jfr Spegel Gl. (1712), Broman Gl. (1736), men å andra sidan Swedberg Schibb. (1716) under BERYKTAD 2; jfr äfv. förteckningen öfver ”Swenska ord, som synas mörka” i Bib. 1703. Ihre Gl. (1769) uppgifver, att BERYKTA på hans tid användes endast i dålig bemärkelse (”Usurpatur hodie non nisi in malam partem”); hans samtida Sahlstedt (1773) öfversätter emellertid ordet dels med: utsprida, göra bekant (”Vulgare. Divulgatum reddere”), dels med: vanrykta (”Diffamare”) utan ngn antydan om att endera betydelsen skulle vara vanligare än den andra. Almqvist (1842) anmärker om verbet, att det ”brukas föga, och, när så sker, i dålig bemärkelse; ungefär liktydigt med Baktala, Belacka”, o. om adjektivet, att det ”brukas mest i dålig mening, och utgör ett slags motstycke till Berömd” (jfr emellertid språkprofvet från Almqvist under BERYKTAD 2); äfv. Dalin (1850), Cavallin (1875) o. Wenström (1891) hafva uppgiften, att BERYKTAD oftast användes i dålig bemärkelse. Numera har BERYKTAD för många bl. den mera neutrala bet.: allmänt känd l. bekant, för andra åter bl. bet. 3 l. båda dessa bet., medan ordet af ett mindre antal användes i alla tre ofvan angifna bet.
Spoiler title
Spoiler content