ACCEPTANT ak1säptan4t l. -sept- (accepta´nt Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. o. fr. acceptant, p. pr. af fr. accepter, lat. acceptare]
eg. mottagare, godkännare.
1) handel. person, som godkänt en på honom dragen växel o. alltså är (närmast) skyldig att inlösa densamma. Risingh Kiöph. 59(1669). Wexlebetalaren, Acceptant. Wäxel-Rätt 1671, s. A 2 a.Bergklint M. sam. 2: 455(1775, 1792). Erkänner trassaten .. krafvets riktighet, skrifver han på vexeln .. sitt godkännande .. (och) kallas derefter .. acceptant. Rosenberg 251 (1878).
2) jur. [jfr fr. acceptant] kontrahent vid ett obligatoriskt aftal, hvilken förklarar sig villig att mottaga en af den andre kontrahenten utlofvad prestation. NF(1875).
