AKROSTIKON akros3tikon2 l. 0400, n.; best. -et l. -stiket; pl. = l. -stika, äfv. (föga br.) -stiker; äfv. (föga br.) AKROSTIK ak1rostik4 (akråsti`ck Dalin(1850)), n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. akrostichon, fr. acrostiche, eng. acrostic, af gr. ἀκρόστιχον, af gr. ἄκρος, ytterst, o. στίχος, versrad]
dikt, i hvilken versradernas l. strofernas begynnelsebokstäfver (mera sällan slutbokstäfver) sammanlagda bilda ett l. flere ord l. en mening; namndikt. Akrosticon. Holmberg(1795, under acrostiche). Dalin(1850). NF(1875). I akrostikon läses ett namn, som väl är författarens: ”Ericus Laurentii Collinus Sudermannus”. Wrangel Frihetst. 312(1895). — äfv.: ett slags gåta, där ordens begynnelse- o. slutbokstäfver spela en viss roll. Dubbla akrostikon. Hagdahl Det bästa 132(1885).
